"Dagen innan Alice fyller 40 kan hon konstatera att livet är helt ok. Hon trivs ganska bra på jobbet, med sin lägenhet och sina relationer. Men hennes pappa är allvarligt sjuk och hon kan inte släppa känslan av att hon missat något.
Till sin stora förvåning vaknar hon morgon därpå i mitten av 90-talet för att återuppleva sin 16-årsdag. Och det är inte bara hennes tonårskropp som chockar henne, eller mötet med den gamla gymnasieförälskelsen, det är framförallt hennes pappa: den vitala, charmiga, 40-nåntingversionen av pappan som hon får möjlighet att återförenas med.Beväpnad med ett nytt perspektiv på sitt eget och hans liv är det inte utan att vissa händelser får helt ny mening. Kanske finns det något som Alice borde göra annorlunda om hon kunde?"
Jag blev väldigt nyfiken på När vi möts igen när jag läste att tidsresande skulle vara en del av berättelsen. Och jag tror att det är en bok som många kan tycka om, tyvärr blev den inte riktigt rätt för mig.
Det tar ett ganska bra tag innan jag kommer in i berättelsen. Det är först när Alice åker tillbaka i tiden som jag dras in lite mer och nyfikenheten vaknar till liv igen. Jag vill veta vad som kommer hända och hur hennes val kommer påverka framtiden. Men trots det är det något som inte klickar till hundra procent, kanske är det bara fel bok vid fel tidpunkt.
Jag kan se att den är bra skriven och att den kan tilltala många. Det är väldigt fint skrivet om kärleken till en förälder och hur svårt det är att släppa taget. Och just relationen mellan Alice och hennes pappa är det jag tar med mig från boken, den är så fin och jag förstår hur svårt det är för Alice att se honom sjuk.
