onsdag 21 november 2018

Bränn alla mina brev av Alex Schulman


Originaltitel: Bränn alla mina brev
Sidor: 275 (Inbunden)
Recensionsexemplar: Från Bookmark förlag, tusen tack! 
"Efter ett uppslitande gräl inser Alex att han bär på en vrede, ett odefinierbart mörker. Besatt av att ta reda på dess ursprung följer han ledtrådar som tar honom tillbaka till sommaren 1932 och vintern 1988, och de ödesdigra händelser som kom att förändra allt. 
I Bränn alla mina brev väver Alex Schulman samman tre perspektiv till en berättelse som överskrider både tid och rum. Med hjälp av autentiska brev och dagboksutdrag avtäcker han inte bara århundradets kärlekshistoria, utan även dess tragiska konsekvenser. Det är en gripande och djupt personlig skildring av passion och svartsjuka, och hur ett möte i det förflutna kan skapa svallvågor över årtionden."
Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva den här boken och hur mycket den påverkade mig. Hur mycket jag önskar att det fanns ett lyckligt slut eller att den i alla fall bara var helt och hållet påhittad. Då hade jag kanske kunnat värja mig för all sorg och olycka som gömmer sig i sidorna.

Nu kan jag inte det. För jag vet att Karin Stolpe har funnits och att det här, att hennes berättelse som Alex Schulman skriver om, är verklig. Därför gör det fruktansvärt ont i mitt hjärta när jag läser om hur illa hon blev behandlad av sin man. Jag vill kunna sträcka mig bakåt i tiden och ändra det som hänt, göra så hon får sitt lyckliga liv med den man hon älskade.

Samtidigt är det Alex egen historia också. Om den ilska han känner inom sig och som hotar att förstöra hans eget liv. Det är det som är början till allt, han vill ta reda på vart den kommer ifrån för att kunna bearbeta och släppa taget om den. Och när han börjar nysta i familjerelationerna på mammans sida märker han att det är som om ett gift strålar ut från hans morfar. Då börjar vägen till att försöka förstå varför. Jag tycker det är modigt, att skriva så självutlämnande om sig själv och sin släkt trots att det är tunga hemligheter som dras fram i ljuset.

Det är en helt otrolig bok som Schulman har skrivit. Den är vacker, sorglig, smärtsam och fascinerande. Den lämnar hela mig i uppror och är en av årets starkaste läsupplevelser.

tisdag 20 november 2018

Veckans topplista - Höstens bästa


Dags för en topplista inne hos Johanna igen! Höstens bästa är det vi ska visa upp den här gången. Och då får jag väl räkna hösten som böcker jag läst från september till idag! Som vanligt lite svårt att välja bara fem men here we go.





måndag 19 november 2018

20 snabba om hösten


Hittade den här enkäten hos enligt O och tänkte att den passar perfekt så här som start på veckan :).

Vad väljer du? Tänk snabbt!

höst eller vår? Jag hatade hösten förut, nu är det inte lika illa men jag väljer fortfarande vår, sol och värme!

snö eller regn? Snö! Så deppigt med regn i november, december osv.

glögg eller varm choklad? Gillade inte glögg förut men nu tycker jag väldigt mycket om det.

pepparkakor eller lussekatter? Gillar båda men lussekatter är lite bättre!

tv-serie eller film? Kollar nog mer på serier nu för tiden.

teater eller musikal? Har ju faktiskt lyckats gå på teater några gånger det senaste året och det har varit jättekul!

deckare eller feelgood? Jag blandar gärna men deckare väger nog över trots allt.

pocket eller inbunden? Jag har ganska mycket av båda men inbundna känns mer speciellt.

e-bok eller ljudbok? Läser inte e-böcker alls men lyssnar på ljudböcker lite då och då!

bokmärke eller hundöra? Jag har sjuuuukt mycket bokmärken så då får jag ju använda dem också.

en i taget eller slalomläsning? Det blir slalomläsning väldigt ofta.

bibliotek eller bokaffär? Jag tycker ju väldigt mycket om mitt jobb så!

bokblogg eller booktuber?  Jag tycker om båda men läser fler bloggar.

instagram eller facebook? Är nog mer aktiv på instagram nu för tiden.

På spåret eller Så mycket bättre? Inget av det!

Lady Gaga eller Barbra Streisand? Jag har inte sett någon version av filmen så igen, ingen av dem!

Ingemar Bergman eller Vilhelm Moberg? Jag är nog mer nyfiken på Moberg än på Bergman.

hyacint eller amaryllis? Jag är tråkig men igen. ingen av dem.

adventsstjärna eller adventsljusstake? Jag gillar stjärnorna som hänger i fönstret men jag har nog ingen sådan själv faktiskt.

julböcker eller julmusik? Läser sällan julböcker, har väl en som passar in i år kanske. Men julmusik kan spelas här hemma!

torsdag 15 november 2018

Lazarus av Lars Kepler


Originaltitel: Lazarus
Längd: 17 t 39 min
Uppläsare: Jonas Malmsjö
Serie: Joona Linna (del 7)
"En död man hittas i en lägenhet i Oslo. När polisen öppnar frysboxen i köket gör de ett fruktansvärt fynd. Offret visar sig vara en dittills okänd gravskändare och trofésamlare. Några dagar senare kontaktar en tysk kommissarie Joona Linna och ber om hjälp med ett mordfall på en camping utanför Rostock. Joona förstår att mönstret som framträder är vansinnigt och samtidigt omöjligt att ignorera. Vissa skulle kalla det för ett mirakel om någon återvände från döden – andra skulle kalla det för en mardröm."
Hääääär kommer mörkret! Jisses, de har verkligen inte sparat på krutet i den här delen om Joona Linna. Det finns i princip inga andningspauser, det börjar och sen är det bara att hänga med, hålla andan och känna hur nerverna sakta går sönder.

Jag hade hört innan jag började lyssna att den skulle vara mycket mörkare och mer obehaglig än tidigare böcker och jag får nog hålla med om att den faktiskt är det. Det känns som allt är på väg att gå åt helvete ganska snabbt. Jag måste till och med erkänna att efter en scen fick jag ta en paus på några dagar innan jag fortsatte lyssna. Det blev så psykiskt tungt för en av karaktärerna att jag var tvungen att backa lite och inte plöja igenom den som besatt.

Det är svårt när det är en serie att skriva något om själva berättelsen, speciellt när det gäller en serie där man verkligen borde läsa böckerna i rätt ordning. Så jag ska inte skriva så mycket mer förutom att om ni inte har läst den ännu har ni verkligen en spännande och hemsk åktur framför er.

onsdag 14 november 2018

Vajlett och Rut av Karin Alfredsson


Originaltitel: Vajlett och Rut
Sidor: 294 (Inbunden)
"Vi har försökt med fri uppfostran. Försökt med sådant som jag har hört att fröken tror på.
Det är sant. Vajlett tror inte på aga. Hon tror inte heller på att följa bibelorden lika slaviskt som barnen i Granträskåsen är vana vid. Hon vet att det finns föräldrar som tycker att ungarnas nya skolfröken är alltför slapphänt och inte gudfruktig nog. Men hon står på sig, vänjer sig nog vid hur sladdret går. Hon är inte den enda det pratas om.    
Nej, bytelegrafen går även om andra. Till exempel om den nya postfröken och hennes hår. Rut är den enda kvinnan i byn som är kortklippt, kanske för att hon inte är rädd för Guds straff. När Vajlett hör vad barnens mödrar sagt om postfröken är hon tacksam att hon stått emot frestelsen att själv ta fram saxen.    
Ändå har de inte hört allt. Ingen mer än Vajlett och Rut har en aning om känslorna som växer så starkt mellan dem, Gud förbjude..."
Den här skulle ju jag och Elza läsa tillsammans under november månad och ha samtal om varje söndag på Instagram. Men, första söndagen kom Elza med en bekännelse, hon hade redan läst ut den! Haha! Jag som hade hejdat mig själv från att göra detsamma för att jag tänkte att jag skulle hålla mig till våra tider, men det hade jag inte behövt oroa mig för!

Jag förstår hur som helst att Elza inte kunde hålla sig. Det här har varit en riktigt lättläst och intressant bok. Sidorna bara flyger fram och det är svårt att sluta när man väl har börjat. Vi får följa livet i Granträskåsen ur Vajletts perspektiv. Hon är ny lärarinna i den väldigt religiösa byn och får kämpa en del för att få undervisa barnen på sitt vis, som inte är lika hårt religiöst som de är vana vid.

Vajlett är en stark karaktär som inte bryr sig om vad de andra byborna tycker om henne och hennes sätt. Förutom då när det gäller känslorna till Rut...Där blir det läskigt för henne och hon har svårt att komma till ro i sig själv med vad hon känner och vill. Men jag beundrar henne för hur mycket hon står upp för sig själv i allt annat.

Men vissa delar förstår jag inte riktigt varför de är med. En del karaktärer får egna kapitel, men deras historia får aldrig så mycket plats som de kanske hade behövt. Kvinnan som äger butiken i byn har bevisligen en stor hemlighet om sin man som jag gärna hade läst mycket mer om men det nämns lite här och där för att sedan få en jättesnabb upplösning i slutet. Det hade kunnat bli något mycket djupare av det känner jag.

Det låter som det skulle vara en ganska tung bok, det tyckte i alla fall jag innan jag började läsa. Men det är den verkligen inte. Man blir så klart ganska frustrerad på de hårt religiösa karaktärerna, som hellre ber till gud än ringer en doktor när deras barn mår dåligt till exempel. Men alla i byn är inte så och själva grundhistorien om Vajletts liv som lärarinna och senare hennes kärlek till Rut är väldigt lättläst. Den håller verkligen fast sin läsare.

tisdag 13 november 2018

Veckans topplista - Bokomslag: grå


Idag är det ett grått tema inne hos Johanna. Här är mina fem gråa omslag efter att ha rotat runt i bokhyllan lite!