onsdag 10 april 2019

Skammen är inte din av Anicia Sundström Ericsson


Originaltitel: Skammen är inte din
Sidor: 131 (Kartonnage)
"Denna bok är en resa via dikt och prosa om att bli hel som människa, en resa mot ett psykiskt tillfrisknande. Det innebär att du får följa med i upp- och nedgångarna och ta del av det allra smärtsammaste men även det allra finaste.
Det är så viktigt att försöka få bort skammen kring psykisk ohälsa och hjälpa människor att känna sig mindre ensamma, för vi är inte ensamma. Det börjar nog mycket med att vi vågar prata om våra egna erfarenheter, som andra kan känna igen sig i. Ett annat utbrett problem är våld mot kvinnor, däribland sexuella övergrepp. Även där finns en enorm skam och skuld bland de utsatta, inte sällan från samhället men även från den utsatta själv. Vi lär oss från barnsben hur vi ska göra för att undvika att bli våldtagna, att bli ofredade.
Men skulden ligger aldrig hos oss. Nu vill jag göra allt i min makt för att hjälpa, och jag börjar genom att klä av mig skydds kläderna och berättar om mitt mörker. Om de allra djupaste och råaste känslorna, tankarna och reaktionerna efter trauma. Skammen är inte vår, inte skulden heller."
Den här boken köpte jag direkt från författaren över Instagram. Jag började känna ett behov av att läsa något som kunde ge mig igenkänning. Jag och författaren har inte varit med om samma saker, men hon trodde att jag kunde hitta tröst i hennes ord ändå. Det kunde jag.

Det har varit jobbig läsning, dels för att det är hemskt att läsa om det hon utsatts för och hur det fått henne att må efteråt. Det djupa mörkret hon hamnade i. Dels för att vissa saker hon skriver är slag i magen på mig eftersom det är precis som jag kan känna på grund av mitt förra förhållande. Det är den igenkänningen jag behövde, för att känna mig mindre ensam i det.

Jag tycker hon är riktigt modig som vågar skriva en bok och öppet lämna ut alla sina känslor. De allra mörkaste men också när det börjar ljusna. Hur otroligt svårt det är att lita på den känslan. Hur man letar tecken på att allt är på väg att gå fel igen. Hur man alltid är beredd på något negativt. Jag känner igen så mycket av det.

"Kroppsminnet
när du rycker till, stelnar till
per automatik för kroppen
den minns hur det kändes när det var
Fel. 
Minnet som graverat
i huden, under huden.
Det blir en
reaktion
och även den ömmaste beröring
blir hotfull
blir
en eventuell attack
för kroppen minns."

"Du rör mig med ömhet och godhet
Det går inte ihop
Jag förstår inte"

Det är som författaren säger, vi måste våga prata om det som är svårt och jobbigt. Så att vi alla kan känna oss mindre ensamma. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar