Nattvakten av Anna Ihrén

Originaltitel: Nattvakten

Sidor: 263 (Inbunden)

Serie: Jubileumsserien (del 1)

Recensionsexemplar: Från Mima förlag, tusen tack! 

"Den stora skridskobanan i Göteborg är dekorerad med isskulpturer och gnistrande granar. Förälskade par och familjer njuter av stämningen. Men så gör en liten flicka en fasansfull upptäckt: I en av isskulpturerna ser hon en infrusen man. Den döde visar sig vara en av stadens politiker, Lennart Starck. Fallet får högsta prioritet hos Göteborgspolisen, där Sandra Haraldsson erbjuds en ny tjänst.

Hennes kollega Dennis Wilhelmson är tjänstledig och studerar musikhistoria i Stockholm. Där träffar han Jasmin som han lärt känna på skolan. Men plötsligt försvinner Jasmin utan förklaring. Spåren leder Dennis mot Amsterdam han dras in i en härva av otäcka händelser och inser snart att han befinner sig i livsfara. Nattvakten är den världsberömda målningen av Rembrandt som hänger på Rijksmuseum i Amsterdam. Men vad kan mästerverket ha med Jasmins försvinnande att göra? Och med den döde politikern i Göteborg?"

Jag har aldrig läst något av Anna Ihrén tidigare fast har hon skrivit flera böcker innan Nattvakten, men de tillhör en annan serie.

I den här boken får vi lära känna främst Dennis och Sandra. Två poliser som dras in i en riktig härva med både mord, kidnappning och människohandel. Det börjar verkligen spännande direkt när en flicka upptäcker att en människokropp är infryst i en isskulptur. Inte riktigt vad man förväntar sig att hitta under en skridskotur med sin familj!

Därefter rullar det bara på med spänningen och intrigerna, det är många trådar som ska knytas ihop på slutet och det lyckas författaren bra med tycker jag. Det enda jag hade lite problem med ibland var antalet karaktärer och namn som jag var tvungen att hålla reda på. Det blev lite förvirrande vissa gånger och jag fick läsa vidare en bit innan det klickade vem det var jag läste om.

Men jag läste ut boken på en dag så det är verkligen en bladvändare som är lätt att fastna i!

Kamrat .357 av Henrik Wennesund

Originaltitel: Kamrat .357

Sidor: 272 (Pocket)

Recensionsexemplar: Från författaren, tusen tack!

"En kylig marsdag 2014 är en medelålders man ute och joggar längs Sveavägen i Stockholm. Han viker av till Tunnelgatan och springer hastigt uppför trapporna till Malmskillnadsgatan. Väl uppe måste han stanna och hämta andan. Åldern börjar göra sig påmind, och det stör honom. Han tänker tillbaka på den kalla februarinatt 1986 då han sköt statsminister Olof Palme. Och på det som nu är hans enda mål: Att skjuta Fredrik Reinfeldt innan han hinner bli omvald.

Femtio år tidigare, när mannen var en liten pojke, försvann hans far till havs. Fadern, som var estnisk krigsflykting, arbetade på fiskebåten Spejaren. Fartyget förliste efter en dramatisk kollision med en ubåt. Varken besättningen på tre man eller Spejaren återfanns och ingen visste vad som hänt dem.

Men så hittas båten till sist, av en slump, utanför Härnösand. Året är nu 1982 och det är en händelse som får ödesdigra konsekvenser. Det är två veckor kvar till valet och det sägs att Palme kommer att ta över efter Fälldin något som väcker ont blod i vissa kretsar..."

Den här boken kom först som ljudbok och jag har haft den på min lista på Storytel, men så frågade författaren om jag var intresserad av att få hem den som pocketbok och då tackade jag ja! Jag läser ju mycket mer än jag lyssnar på böcker.

Det är en berättelse med teorier om Palme-mordet, en vinkling på hur det kan ha gått till och vilka som kan ha legat bakom det. Något som jag tycker är fascinerande att läsa om. Det har ju gått så många år och fortfarande är det fullt av obesvarade frågor.

Jag tycker att Wennesund gör ett bra jobb med att bygga en trovärdig story. Den cirkulerar runt flera olika karaktärer och hoppar en del i tid men det är inget som blir förvirrande eller jobbigt att hänga med i. Planeringen, utförandet och sedan hur mördaren i boken skaffar sig ett bra alibi är riktigt intressant att läsa om. Ännu bättre blir det när man senare får läsa ur polisens vinkel när berättelsens upplösning börjar närma sig! Då är det svårt att lägga undan den innan sista sidan är läst.

In i vildmarken av Jon Krakauer

Originaltitel: Into the Wild

Sidor: 238 (Inbunden)

"I april 1992 begav sig den tjugotreårige amerikanen Christoper McCandless ut i Alaskas vildmark för att ensam vandra runt i naturen - utan mål, och utan att ens ha någon karta med sig.

Innan han gav sig av hade han gett sig själv ett nytt namn: Alexander Supertramp. Han hade skänkt bort sina besparingar, övergett sin familj, bränt sin bil och sina kontanter och bestämt sig för att starta ett helt nytt liv. Fyra månader efter att han gett sig av hittades han död av en jägare. Han hade svultit ihjäl.

In i vildmarken är Jon Krakauers självlysande, hyllade och nu klassiska skildring av John McCandless liv, längtan och tragiska död, berättad med lika delar nyfikenhet och ömsinthet."

För några år sedan såg jag filmen Into the Wild och har sedan dess velat läsa boken. När den kom i nyutgåva på svenska i år var jag snabb med att köpa den och nu har jag äntligen läst den. 

När jag skriver det här har jag precis slagit ihop den, och trots att det är många år sedan allt i den utspelade sig sitter jag med en så tung känsla i hjärtat. Jag vill kunna sträcka in handen i boken och ändra slutet, för det är så frustrerande nära att det hade kunnat sluta lyckligt istället. Det är så otroligt nära och det gör mig galen att det inte blev så.

Jag vet inte varför jag egentligen fastnar så mycket i McCandless livshistoria. Jag är inte ens säker på att jag hade kommit överens med honom om jag någonsin hade träffat honom, och till viss del kan jag tycka att han betedde sig ganska dumt. Men ändå, det är något som fascinerar och gör så att jag blir helt inne i både boken och filmen. Något som verkligen gör att jag önskar att jag hade förmågan att ändra på några av hans val. Inte hans sätt att leva, bara några få av de sista valen han gjorde som fick allt att sluta tragiskt.

Under tiden som jag skrivit har jag tagit pauser och googlat hans namn, tittat på foton från hans tid ute i vildmarken, vid bussen som blev hans sista hem. Han ser glad ut. Trots att han på i alla fall en bild (den sista som han tog av sig själv) vet att han antagligen kommer dö där ute, så ser han lycklig ut.

Läs boken, se filmen! Båda två är riktigt bra och jag har en känsla av att jag kommer återkomma till båda flera gånger under livet.