"Mors dag 2007. Frida glömmer att ringa och att skicka blommor till sin mamma Rosita. När hon även missar moderns telefonsamtal har hon ingen aning om att katastrofen är ett faktum. Dagen efter kommer beskedet att Rosita har hittats död. Men det är när Frida upptäcker hennes sista hälsning som världen fullkomligt rämnar."
Det här har verkligen varit en känslosam bok att lyssna på. Själva berättelsen är nog bara den för att tårarna ska rinna lite då och då. Att Frida Boisen själv läser in den gör att den kommer ännu närmare. Man hör ibland hur hon är nära till gråten och då är det helt omöjligt att själv sitta med torra ögon.
Det är en sorglig berättelse, om hur en fin mor- och dotterrelation faller sönder med åren. Hur modern blir mer och mer distanserad och arg. Hon verkar vara ute efter att såra Frida; klagar på hur hennes hem är städat, hur hon tar hand om sina barn, mannen hon gifter sig med. Allt verkar vara fel i mamma Rositas ögon och det är en så stark kontrast till den relation de hade när Frida var ung. Det gör verkligen ont att lyssna på. Jag försöker föreställa mig hur det skulle vara att höra sådana saker från min egen mamma men jag kan inte.
Jag tycker det är starkt av Frida att berätta. Om uppväxten med en pappa som inte riktigt gick att lita på, relationen till Rosita som förändrades så mycket och hur hon till slut valde att avsluta sitt liv med en hälsning till Frida som var hemskt orättvis. Det är modigt och jag är imponerad av att hon dessutom orkade läsa in boken själv.
Det här är en av årets mest berörande böcker.
