Juli TBR

Himlens fånge av Carlos Ruiz Zafón

Originaltitel: El prisionero del cielo

Sidor: 200 (Inbunden)

Serie: De bortglömda böckernas gravkammare (del 3)

"Det är strax före jul i slutet av 50-talet. Daniel och Bea bor med sin son ovanför bokhandeln, där trotjänaren Fermín är i full färd med att förbereda sitt förestående bröllop. En morgon kommer en gammal man in i bokhandeln och vill köpa en värdefull bok, en ovanlig och exklusiv förstautgåva av Greven av Monte Cristo. Men han tar den inte med sig -– istället lämnar han boken med en dedikation: "Till Fermin Romero de Torres, som återvänt från de döda och har nyckeln till framtiden." Främlingens besök blir upptakten till en berättelse om fångenskap, svek och en hemlighet som legat begravd i mer än två decennier."

Den här serien alltså, som jag är förälskad i den. Jag har fått hem den fjärde och sista delen som recensionsexemplar, då var jag så klart tvungen att läsa ut den här tredje först. Och jag blev inte besviken på den heller, även om den är kortare än tidigare delar och jag har hört flera säga att den inte ska vara så bra.

Tempot är långsamt men det gör absolut ingenting. Det förstärker enligt mig bara den känsla av mystik som omger berättelsen. Det känns nästan som att det här Barcelona är omgivet av dimma och utanför finns ingenting, resten av världen existerar inte. Det är i alla fall så det blir när jag läser, resten av världen bara bleknar bort och allt som finns är historien som Ruiz Zafón målar upp för mig. Jag älskar den känslan!

Nu ser jag fram emot att läsa del fyra, Andarnas labyrint, som är en riktig tegelsten med nästan 800 sidor!

Min kamp och vägen tillbaka av Tea Gärdlund (idag blir det personligt)

Originaltitel: Min kamp och vägen tillbaka

Sidor: 347 (Häftad)

"Min kamp och vägen tillbaka är en självutlämnande berättelse om Tea Gärdlunds tid då hon var utsatt för psykisk och fysik misshandel av sin tonårskärlek. Efter att ha mått dåligt i det tysta under alla år skriver hon nu ner sina minnen som terapi för sig själv - och för att hjälpa andra."

Det här blir ett väldigt personligt inlägg, jag kan inte skriva det på annat sätt. För att Tea som skrivit den här boken har rätt, den som varit utsatt för någon sorts våld ska inte skämmas, det behövs pratas om så folk som varit/är där kan se att de inte är ensamma.

Usch vad jag har mått illa medan jag har läst den. Det är vidrigt, allt som Tea utsatts för. Det är vidrigt att det finns saker jag känner igen mig i. Det var därför jag valde att köpa den från henne, för att jag hade en känsla av att det kunde hjälpa mig i min egen bearbetning av det sjuka förhållandet jag var i från sommaren 2016 till sommaren 2017. Fast för Tea var det fysiska mycket värre än det någonsin var för mig. Jag blev indängd i väggar, inlåst och fasthållen så pass hårt att det lämnade blåmärken medan hon hade det tusen gånger värre i den delen och jag är imponerad över hur stark hon är som orkar skriva om det och genomleva det igen.

Men den psykiska misshandeln, det är i de delarna jag kan känna igen mig mest i Teas berättelse.

Hur det är att konstant bli anklagad för att vara ute efter andra killar, att bara vilja ha uppmärksamhet av andra och inte veta hur man älskar någon på riktigt. Att höra hur svår och fel man är, att man ska vara glad att han älskar en för ingen annan kommer göra det. Att allt alltid är ens eget fel. Och när han är våldsam är det ju bara för att han älskar en och inte vill att man ska lämna honom, hur kan man inte förstå det? Att hela tiden man inte är tillsammans behöva vara fast i telefon för att han ska höra så man inte pratar med någon annan kille. Att inte få följa med in på affärer för att han påstod att alla killar bara glodde på en och det var ju ett bevis för att man legat med dem eller att man ville ha deras blickar mer än vad man ville ha honom.

Vet ni vad allt det här gör med en människa till slut? Det gör så man känner sig galen. Det är inte ens en överdrift, det fanns dagar då det kändes som det var något som var på väg att brista i huvudet på mig för att jag inte visste in eller ut längre. Var jag så hemsk som han sa? Var det sant att ingen annan än han verkligen kände mig? Varken min familj eller mina vänner? Han drog till och med in er som läser bloggen, förklarade för mig att ni inte skulle tycka om mig om ni träffade mig i verkligheten. Gjorde allt, inser jag nu, för att isolera mig och få mig att tro att jag inte kunde vända mig till någon.

Flera gånger har jag ljugit för mina kollegor och sagt att jag inte kunnat komma på middagar de hade. Inte för att han rakt ut förbjöd mig att gå, han sa istället "Gå du, MEN då kommer det ju antagligen ta slut mellan oss efter ikväll". Jag hade planerat att hälsa på min pappa påsken 2017, men det var samma sak, ”Åk du, men vi kommer antagligen inte överleva den här helgen då”. Och när man är överkörd, när man är beroende av en människa på det destruktiva sätt jag var, då hittar man på undanflykter till alla andra och stannar hemma, för det blir lugnast så och han är ju den enda som egentligen tycker om en, enligt honom.

Det känns som att det aldrig kommer gå att lita på någon igen efteråt. Jag fick panik bara av tanken efter att det äntligen tagit slut, det var omöjligt att ens föreställa sig att lita på eller vara nära någon, det fick hjärtat att rusa och allt att snurra. Det är först för någon månad sedan, när nästan ett år hade gått, som jag började prata med någon som fått mig att sänka mina murar lite, som fått mig att våga. Och samtidigt som jag läste om Teas osäkerhet inför killar hon träffade när hon och "Peter" gjort slut kände jag igen min egen osäkerhet. För man glömmer vad normalt är. Man glömmer hur det är att inte behöva redovisa allt man gör. Man glömmer hur en vanlig, bra kille är. Det är konstigt för mig att träffa någon som faktiskt vill äta ute eller gå på bio med mig. Och jag vet ibland inte vart jag ska fästa blicken, för mitt ex anklagade mig så mycket för att titta på andra att min spontana reaktion fortfarande är att bara titta ner.

"Jag gick alltid på helspänn, jag önskade att jag inte träffade på någon när jag var på affären för att slippa få skit för det sen. Jag drog mig undan, den enda jag umgicks med under en tid var Peter. Jag vågade inte annat. Då hade han kontroll på mig och jag slapp få alla dess skuldkänslor." - sid. 64

"Men när han och jag började träffas lite mer så visste jag inte riktigt hur man skulle vara i ett förhållande. Visste inte hur det var att ha ett förhållande där våld inte var en del av vardagen." - sid. 164

Tack Tea för din viktiga bok, för att du vågar dela med dig. Och om ni är i ett förhållande med någon som inte behandlar er bra, be om hjälp. Ingen har rätt att utsätta dig för kränkningar, våld eller annat beteende som skadar dig. Psykisk misshandel är också misshandel, det kanske inte lämnar blåmärken men det betyder inte att det är okej. Det är inget någon ska behöva stå ut med. Kvinnofridslinjen finns till exempel och är öppen dygnet runt på telefonnummer 020 - 50 50 50.

Eliza och hennes monster av Francesca Zappia

Originaltitel: Eliza and Her Monsters

Sidor: 399 (Inbunden)

Ålder: Unga vuxna

Recensionsexemplar: Från Modernista, tusen tack! 

"I verkligheten är artonåriga Eliza Mirk blyg, knepig, smart och helt utan vänner.

På nätet är hon däremot en supersuccé: under sitt alias LadyConstellation skriver och ritar hon den otroligt populära serien Monsterhavet som har miljoner fans och läsare.

Eliza kan inte ens föreställa sig att hennes riktiga tillvaro ska kunna mäta sig med den hon lever i på nätet - åtminstone inte förrän den nye pojken Wallace Warland börjar på hennes skola och Eliza inser att den verkliga världen kanske inte måste vara så hemsk ändå.

Men så råkar Elizas alter ego bli avslöjat, varpå allt ställs på spel: hennes serie, hennes relation till Wallace och hela hennes tillvaro."

Det här var en väldigt fin och lättläst berättelse. För mig som dessutom spenderat en stor del av mitt liv online och fått många vänner på det sättet var det väldigt lätt att känna igen sig i Eliza. Även om jag aldrig kommer bli någon känd konstnär för tecknartalang har jag verkligen inte!

Jag tycker om relationen mellan Eliza och Wallace. De kommunicerar mycket med lappar eftersom Wallace har svårt att prata när det är folk runtomkring. Varför får man veta en bra bit in i boken. Men den vänskap, och senare även kärlek, som växer fram mellan dem är mysig att läsa om, den gör mig glad på något sätt. Även om vissa val som görs kanske inte är sådana jag håller med om.

Berättelsen är dock inte bara fluffig och söt. Den tar även upp panikattacker, självmord och hur pressad man kan känna sig att leva sitt liv på sätt som gör andra nöjda istället för att följa sina egna drömmar. Jag tycker om att den blandar in de här mer allvarliga ämnena och det är en stor anledning till att jag fastnade så mycket för den.

Igenom hela berättelsen får man även ta del av Elizas teckningar och små stycken ur hennes serie Monsterhavet, plus att det är en hel del konversation i chatt-form och de två delarna gör så att hela boken känns väldigt luftig och lätt trots att sidantalet är ganska högt. 

Författaren har tidigare skrivit Made You Up, en bok som legat på min önskelista i flera år utan att jag tagit tag i att skaffa den. Men nu känner jag verkligen att det börjar bli dags eftersom Eliza och hennes monster var en så positiv läsupplevelse.

Alltid din dotter av Caroline Säfstrand

Originaltitel: Alltid din dotter

Sidor: 295 (Inbunden)

Recensionsexemplar: Från Massolit förlag, tusen tack! 

"I det gula huset på åsen står Jill Bergstrands dörr ofta på vid gavel. Hit kan vem som helst komma, när som helst. Hon ställer upp, hjälper till och tar hand om allt och alla och begär aldrig något tillbaka. Livet går sin gilla gång tills en enträgen släktforskare dyker upp. Denne har information om Jills mor Miriam. Historien är så osannolik att Jill först avfärdar den, men släktforskaren ger sig inte, och en redan komplicerad relation mellan mor och dotter ställs på sin spets. Hur ska de förhålla sig till den händelse som ingen av dem någonsin pratar om?

Samtidigt sveper förändringens vindar genom Jills trygga tillvaro. När avståndet till tonårsdottern växer, en oroväckande nyhet sprids på jobbet och den tillfälliga grannen Lucas dyker upp, kan inte ens post-it-lapparna med visdomsord om lycka ändra det faktum att inget kommer att bli sig likt."

Jag har inte läst något av Säfstrand tidigare, men har hört mycket bra om hennes tidigare böcker! Det har bara aldrig blivit av att jag plockat upp någon av dem själv.

Men Alltid din dotter är garanterat inte det sista jag läser av henne, för det här tyckte jag om. Lite familjehemligheter, relationer och mycket känslor i en bergochdalbana. Det var en njutning att läsa den även om ämnena inte var så positiva hela tiden. Det fanns tillfällen när jag fick en liten ångestklump i bröstet när Jill måste börja söka nytt jobb och ska fylla i blanketter till Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan varje månad, där har jag suttit många gånger själv och det är ingen rolig uppgift! Författaren beskriver det så bra att Jills känslor blir mina trots att jag inte behöver göra allt det där just nu. Men hopplösheten hon känner kryper ändå över från sidorna och in i mig.

Mycket i den här boken handlar om relationen mellan mor och dotter. Jill har en ansträngd relation med sin mamma Miriam på grund av något som hänt flera år tidigare. Samtidigt har hon åt andra hållet en ansträngd relation med sin egen dotter Nellie som är tonåring och svår att nå fram till. Och vad hade Miriams mor egentligen för hemligheter? Det är väldigt bra skildrat och sakta men säkert får jag som läsare ledtrådar till vad det är som gör allt så svårt.

Efter den här upplevelsen kommer jag garanterat plocka upp hennes tidigare böcker också. Det är så kul när man får ett nytt författarskap att dyka ner i och det redan finns flera verk att läsa!


PS. Jag har nog aldrig blivit så kaffesugen av en bok tidigare! Det dricks väldigt mycket kaffe och jag ville verkligen ha en kopp själv till slut, men då var det för sent på kvällen så det gick inte! Alltså, se till att du har möjlighet att dricka kaffe när du läser den.

6 klassiker på 6 månader: andra omgången

Liten tvåa med potential av Camilla Davidsson

Originaltitel: Liten tvåa med potential

Sidor: 307 (Inbunden)

Recensionsexemplar: Från Printz Publishing, tusen tack!

"Sofia är en storstadstjej som vet vad hon vill med det mesta i livet. I alla fall är det vad hon tror. Yta och kontroll är viktigt för henne. Hon har en snygg, framgångsrik pojkvän, ett välavlönat jobb inom investment banking och har nyligen köpt en tvåa med renoveringsbehov på en fin adress i Stockholm. Om det inte vore för att lägenheten behöver renoveras, alla sena jobbkvällar, hennes omöjlige chef och skilsmässan mellan föräldrarna, skulle allt varit perfekt. 

Efter noggrann research anlitar Sofia en byggfirma som ska sköta renoveringen, men när hantverkaren som ska göra jobbet dyker upp, mer än en halvtimme försenad, verkar han allt annat än pålitlig och Arvid har till Sofias irritation bestämda åsikter om både det ena och det andra. Dessutom känns det på något märkligt vis som om han ser henne på ett sätt som ingen annan i hennes liv gör, inte ens pojkvännen Oliver. 

När Arvid börjar ifrågasätta Sofias livsval uppstår sprickor i den polerade fasad hon visar upp mot omvärlden och när Sofia i ett överilat ögonblick lovar att göra honom en tjänst får det oanade konsekvenser."

Davidsson lyckas igen! Det här är en riktigt härlig feelgood. Lättläst och mysig men tar samtidigt upp allvarligare ämnen som stress och utmattningssyndrom.

I den här boken får vi följa Sofia som under hela sitt liv har kämpat för att göra sin pappa nöjd. Det ska vara höga betyg, fint och välbetalt jobb (att man får slita ihjäl sig får man faktiskt stå ut med), fin bostad, perfekt pojkvän. Det där med att teckna som Sofia egentligen älskar att göra, det är inget hon ska svamla med! Ni förstår säkert att det här inte är ett sätt man kan leva på hur länge som helst, till slut kraschar man. Och det är det här jag tycker allra bäst om med författarens böcker, hon beskriver människor som krockat med den berömda väggen med så mycket värme och förståelse.

Sofia och Arvid är väldigt lätta att tycka om. Även om Sofia ibland gör mig frustrerad med sitt sätt att envist blunda för hur hon mår. Men det ska jag nog egentligen vara väldigt försiktig med att döma henne för, jag är likadan själv. Det gör att jag tar till mig hennes problem väldigt lätt och min frustration föds nog mest i att jag så gärna vill att hon ska stanna upp och andas eftersom jag vet hur viktigt det är.
Det finns så klart en kärlekshistoria här och jag tycker mycket om samspelet mellan de två huvudkaraktärerna. De är inte perfekta och det gör dem så mycket lättare att knyta an till för mig som läsare.

Det är en bok som blandar allvar och lättsamhet på ett alldeles utmärkt sätt, precis som hennes tidigare böcker i serien om Emma.