Ett brev

Kära Ångest,

du har verkligen varit närvarande den här veckan. Det känns som ett mirakel att jag fortfarande står på benen efter din framfart. Det blev mycket ett tag och du såg din chans.
Jag brukar beskriva dig på lite olika sätt. Ibland är du en järnnäve som tar tag om allt som ryms i min bröstkorg och klämmer till, håller fast. Och hjärtat slår i förtvivlad panik för att överleva tills du släpper taget. Ibland tänker jag mig dig istället som giftet från en spindel som bor innanför mina revben. Då och då, kanske när hon känner sig hotad, får hon för sig att sticka mig och när giftet far runt i mitt blod, då tar du över och gör det svårt att andas.

Den här gången har du varit båda. Det är länge sedan jag har fått ta dagarna ett andetag åt gången så här. Du har haft mig i ditt grepp och när du väl fått tag är det så lätt för dig att börja påverka annat också. Du börjar viska om hur värdelös jag är, hur förbannat dum i huvudet jag är som tror att jag kommer få behålla glädjen jag har hittat hos en annan människa, jag är inte värd att få vara glad, att ingenting jag gör i mitt liv är bra. Du kanske bara viskar men när du väl bestämt dig räcker det för att överrösta logiken och lugnet.

Nu börjar dagarna på den här veckan äntligen ta slut och jag hoppas att du försvinner med de sista timmarna. Jag är trött på att dela kropp med dig. Jag behöver få andas igen, hjärtat behöver få slå lugnt och det går inte när du är här. Jag vet att du har lärt mig mycket under åren, jag är antagligen starkare nu än jag hade varit utan dig och jag förbannar dig inte längre för att du kom in i mitt liv.

Men jag är trött, så nu får du gärna dra åt helvete ett tag, vi vet ju båda två att vi ses igen någon annan gång.



-------------------------------------------------------------------
Ni får ursäkta det mindre positiva temat den här lördagen, men veckan har som sagt varit jobbig och jag behövde få lätta på trycket i bröstet på något vis. Det här hjälpte för stunden i alla fall och jag hoppas det släpper helt snart.

Helgläsningen

Trevlig fredag på er!
Tänkte bara göra ett litet snabbt inlägg om vad jag har för planer för helgen. Lite jobb har jag i morgon men förutom det finns det inget planerat så jag borde kunna få en hel del läst, om jag inte fastnar på Netflix eller Youtube.

Först och främst håller jag på läsa Stark av Stephen King, den är jag alldeles strax färdig med. Läste jättemycket i den dagen när jag började, det var så svårt att sluta. Sedan har jag också börjat lite i Franktenstein av Mary Shelley, den verkar bra hittills! Men jag har inte alls hunnit långt så det är lite för tidigt att uttala mig helt säkert om det.

Skulle jag hinna färdigt med båda två, vilket inte är helt omöjligt om jag kommer in i ett riktigt läsflyt så hoppar jag direkt på We Have Always Lived in the Castle av Shirley Jackson. Min planering går ju riktigt bra! Kanske får fortsätta med det här nästa månad också. Det var ganska kul.

Vad läser ni i helg?

De som går igen av Marcus Sedgwick

Originaltitel: My Swordhand is Singing

Sidor: 202 (Inbunden) 

Ålder: 12-15

"Peter fick behärska sig för att inte skrika, han med. Med djup och dödlig skräck såg de snön rasa ner från gravar på alla håll. Sofia snodde runt. "Peter!"

Han följde hennes exempel och upptäckte att samma sak hände bakom dem. Och det de fick se därnäst var bisarrt och ännu mer skrämmande. Runt omkring dem reste sig långsmala, snötäckta fyrkanter. Gravarna höll på att öppnas. Snön gled av när kistlocken fälldes upp och sköts åt sidan."

Det här var en snabbläst och helt okej liten bok. Ibland finns det inte så mycket att säga när en bok bara är okej, ni vet? Den är inte alls dålig, men inte sådär superbra eller speciell heller.

Den var lite lagom läskig, några gånger fick den upp min puls ganska ordentligt men egentligen inget som kommer lämna bestående intryck. Vill man ha vampyrer som garanterat inte glittrar är det här i alla fall ett tips!

Ruinerna av Scott Smith

Originaltitel: The Ruins

Sidor: 444 (Inbunden)

"När fyra amerikanska backpackers åker på Mexikosemester är planen tre veckors hålligång och slappande på stranden. Men när en nyfunnen väns bror plötsligt försvinner bestämmer de sig för att hjälpa till i sökandet och pröva på lite äventyr. Med kurs på en utgrävning från mayatiden beger de sig ut i djungeln...men något går väldigt, väldigt fel. Det som är tänkt att bli en spännande utflykt förvandlas till en mardröm när ungdomarna inser att något okänt lurar på utgrävningsplatsen."

Jag kunde inte vänta länge innan den här boken i min läskiga TBR-hög var på tur! Det har varit en jag verkligen sett fram emot och nu är den äntligen läst!

Vi får följa de fyra amerikanerna, plus en tysk (det är hans bror som försvunnit) och även en grek. Det är en blandad grupp som beger sig ut i djungel på något de tror ska bli en, högst två, dagars utflykt. De har ganska fel... Helt plötsligt inser de att de är fångade på en kulle där inget förutom en sorts klängväxt verkar leva. Runt kullen har en grupp från en närliggande by placerat ut vakter, försöker de ta sig därifrån kommer de bli skjutna. På kullen, där utgrävningen tydligt har varit, finns inte den försvunna brodern, eller någon annan. Vad är det egentligen som hänt?

Huh, det här är en klaustrofobisk bok trots att den utspelar sig ute i naturen. Men den klibbiga hettan, skräcken och paniken är så bra beskrivet att det blir jobbigt att andas ändå. Ibland blir det dessutom ganska blodigt, hade det här varit en film hade jag varit tvungen att sitta med kudde beredd vissa scener. Det räckte gott och väl med de bilder jag fick upp i huvudet!

Den är lite extra bra eftersom den dessutom visar hur olika man kan reagera i en krissituation, panik, iskallt försök att ha kontroll, stänga ner helt, bli paranoid? Det mesta finns med här bland de olika karaktärerna, som förresten inte alltid är så lätta att tycka om. Det är inte en liten grupp med perfekta människor vi får följa, nej nej, här finns det brister! Och sånt kan användas för att bryta ner någon...

Jag tyckte jättebra om den, det var verkligen ett utmärkt val till skräckläsningen!

Locke & Key: Volume 2 - Head Games av Joe Hill & Gabriel Rodriguez

Originaltitel: Locke & Key: Volume 2 - Head Games

Sidor: 144 (Pocket) 

Serie: Locke & Key (del 2) 

"Following a shocking death that dredges up memories of their father's murder, Kinsey and Tyler Locke are thrown into choppy emotional waters, and turn to their new friend, Zack Wells, for support, little suspecting Zack's dark secret. Meanwhile, six-year-old Bode Locke tries to puzzle out the secret of the head key, and Uncle Duncan is jarred into the past by a disturbingly familiar face. Open your mind - the head games are just getting started!"

Varför har den här fått stå och vänta i hyllan så länge?! Dumt! Jag älskade ju första delen och den här andra är precis lika bra! Nu är jag lite ledsen över att jag inte har resten av serien hemma, men samtidigt är det ju bra att jag kan hålla lite på det och spara spänningen.

Själva tanken tycker jag är fascinerande. Tänk att du hittar en nyckel och helt plötsligt inser att du har ett nyckelhål i nacken, vrid om med nyckeln och ditt huvud öppnar sig. Sedan är det fritt fram för dig att ta bort och lägga till vad du vill. Jobbiga minnen? Du kan plocka ut dem och stänga in dem i en ask. Vill du lära dig något nytt? Tryck in en bok och du kan allt i den direkt.

Dels är det skitäckligt när de i seriealbumet håller på att peta runt och trycka ner böcker. Samtidigt är det lite vackert att se hur insidan av deras huvuden ser ut, speciellt 6-åriga Bodes, som är färgglatt och ganska otroligt.
Men så är det också intressant som sagt, skulle du göra det? Skulle du ändra något på det sättet om du fick chansen?

Jag vet själv att jag har en hel del jobbiga minnen som fortfarande kan spöka hos mig. Men jag tror inte att jag hade plockat ut något. Allt som hänt i mitt liv har gjort mig till den jag är idag, all sorg, ångest, rädsla. Jag skulle inte vara mig själv längre om jag tog bort något.
Vad tycker ni?

Det kryllar av spöken - Spökhistorier för modiga barn

Originaltitel: Det kryllar av spöken - Spökhistorier för modiga barn

Sidor: 127 (Inbunden)

Ålder: 6-9

Recensionsexemplar: Från Lava Förlag, tack!

"Mysiga spökhistorier att läsa högt eller läsa själv. 

Att bli lite skrämd av en spökhistoria är härligt, det tycker nästan alla barn. I den här boken samsas fem mysrysliga berättelser av några av våra bästa barnboksförfattare."

Det här är en lättläst liten bok som passar perfekt för åldersgruppen 6-9 år, speciellt nu när Halloween närmar sig. Det är Amanda Hellberg, Dogulas Foley och Gudrun Wessnert som turas om att skrämmas lite lagom i fem olika berättelser.

Hellberg skriver om Tre systrar och Fågelskrämman, Foley berättar om Spökorkestern och Wessnert delar med sig av historien om Mandragoran och värdshuset Bockfoten. 
Ingen av berättelserna är superläskiga, vilket ju är självklart med tanke på att den riktar sig mot en yngre publik. Men alla är välskrivna och har ändå en rysfaktor. Min favorit är nog Bockfoten där man inte riktigt vet vad som är sanning och lögn förrän i slutet. 

En bra bok att börja med för den framtida skräckläsaren!

Musik!

För några kvällar sedan låg jag i sängen och kikade runt på Youtube och upptäckte något som gjorde mitt hjärta lite lyckligt. Det fanns nya videos på Backstreet Boys sida. WOHO! Det var från ett uppträdande det här året, tror inte det var så länge sedan, och jag blev så glad. BSB var mina stora idoler när jag var yngre. Mitt rum var tapetserat med affischer på dem och deras cd-skivor gick nästan hela tiden. Det spelar ingen roll hur många år som går, att höra dem kommer alltid göra mig alldeles varm. Nick var min stora crush!

Så jag tänkte, varför inte dela med mig av lite musik som betyder mycket för mig? Dels har vi då BSB här uppe. Sedan har jag två till, jag skulle kunna göra hur många som helst, men det kanske får bli fler inlägg! Nästa är Itchy Daze med låten Monster. Det är lite av min ångestlåt. När jag mår dåligt och behöver få lyssna på något som passar med hur jag mår, då lyssnar jag på den här.

För att avsluta på ett lite gladare sätt blir sista låten Halestorm med Here's to us som jag blir glad av, den får mig att tänka på mina fina vänner som stått vid min sida under alla jobbiga stunder. 

Vad har ni för låtar som betyder mycket för er?