Straff av Ann-Helén Laestadius

 

Originaltitel: Straff

Sidor: 428 (Inbunden)

Serie: Sápmitrilogin (del 2)

"Det är 1950-tal och renskötarbarnen Jon-Ante, Else-Maj, Nilsa, Marge och Anne-Risten är sju år när de tas från sina familjer och tvingas gå i nomadskola. Tryggheten byts ut mot en skrämmande tillvaro där samiskan är förbjuden, jojken syndig och husmor straffar dem med riset. Föräldrarna vågar inte protestera och de fina herrarna lyssnar ändå inte.

Trettio år senare har de fem valt olika vägar för att överleva, eller åtminstone försöka förtränga. Men så en dag är husmor tillbaka. Går där på gatan som om ingenting hänt. Och det blir uppenbart att ingen har glömt."

Straff är en otroligt stark och berörande roman om hur trauman i barndomen håller kvar sitt grepp långt upp i vuxen ålder. Hur svårt det kan vara att prata om och hur tystnaden gör det svårare att läka från det som hänt. 

Vi får följa med några olika karaktärer både under barndomen och senare i livet när de växt upp och försöker komma bort från ärren de fortfarande bär, både fysiskt och psykiskt. 

Jag säger det igen, jag förstår inte hur jag inte kan ha lärt mig något om samernas historia i skolan. Jag hade ingen koll på nomadskolor och hur illa barnen kunde bli behandlade innan jag läste den här boken. Även om Straff är en skönlitterär bok är den baserad på verkliga händelser och det gör ont i mitt hjärta att tänka på vad de blev utsatta för. 

Jag vet att Straff kommer vara en av 2023:s bästa böcker för mig. Har du inte läst den än, gör det!

Stöld av Ann-Helén Laestadius

 

Originaltitel: Stöld

Sidor: 440 (Inbunden)

"Som nioåring blir renskötardottern Elsa vittne till hur en man dödar en av hennes renar. Hon hotas till tystnad och blir smärtsamt medveten om att hennes ursprung väcker ett glödande hat.

"Stöld" är en vild och vacker jojk till renskötarlivet, men också en spännande roman om en sällan skildrad verklighet i norr. Där renar tjuvjagas och dödas brutalt och polisen inte utreder brotten. Där spänningarna mellan samer och andra bybor förgiftar generationer.

Hotet mot Elsa förändrar henne för alltid och genom åren bär hon med sig ett lent renöra som en ständig påminnelse. Familjen och släkten kämpar för rättvisa men i det tysta växer en desperation."

Stöld är en bok som känns. När den är utläst sitter jag med en frustration i kroppen. Jag känner mig less på oss människor och hur svårt vi har att acceptera varandra och leva sida vid sida. Det är en bok som gör ont att läsa. 

Det är inte bara hat mot samer som Elsa och hennes familj får kämpa mot; det är polisens ointresse att utreda när folk plågar och dödar deras renar, det är oron för klimatförändringarna som påverkar hur deras renar kan hitta mat och det är slitningar inom den egna kulturen där det ses som självklart att det är männen som ska vara huvudansvariga för renarna och föra det vidare i familjerna. Men tänk om inte alla vill? Vad gör den pressen med ens psykiska hälsa? Och mitt i allt finns Elsa som verkligen vill leva renskötarlivet fullt ut.

Jag älskar den här boken. För alla tunga ämnen den tar upp. För hur mycket den lär mig. För att den öppnar mina ögon för hur mycket hat det tyvärr finns. Den gör mig upprörd men det är nödvändigt. 

Blandat med allt det svåra finns beskrivningar av naturen som får mig att känna skogen runtomkring mig, att se norrskenet, att höra knastret av snö under skorna och känna kylan bita i kinderna. Det är en levande bok som jag verkligen rekommenderar att ni plockar upp.

Tio över ett av Ann-Helén Laestadius

Originaltitel: Tio över ett

Sidor: 261 (Kartonnage)

Ålder: 12-15

"Maja kan inte sova. Hon vill, men hon kan inte. Varje natt ställer hon klockan på tio över ett. Vem ska annars väcka mamma, pappa och lillasyster när huset rasar ner i gruvhålet? Under sängen har hon en väska med ombyten, ficklampa och andra viktiga saker. Om de måste fly, hals över huvud.

LKAB spränger under jord och Kiruna ska flytta. Familjen har fått en ny fin lägenhet, men det enda Maja vill är att bo kvar i sitt gamla hus. Hon litar inte på politikerna och bolagscheferna som säger att stan inte kan rasa. Hon hör ju mullret av sprängningarna på natten, hon känner ju hur marken skakar!

Maja oroar sig för att bästisen Julia ska bli tvungen att flytta till Luleå och att Albin i parallellklassen ska bli kär i någon snygg handbollstjej. Men ingenting skrämmer henne lika mycket som gruvan."

Det är en väldigt underlig känsla att läsa något som handlar om något som är så nära ens eget hjärta på det här viset. Jag är född och uppvuxen i Kiruna, jag flyttade därifrån när jag var 16. Då var jag urless på stan, kunde inte komma därifrån fort nog. Det är först nu på senare år jag börjat tycka om den igen, kunna uppskatta hur vacker den är och känna värme över många minnen.

Och då ska allt ändras. Precis som för Maja är det för mig väldigt sorgligt. Hus jag sett under så många år kommer försvinna eller flyttas, gator jag promenerat på likaså. Det är faktiskt väldigt jobbigt att tänka på. Jag är inte rädd som hon är, jag bor inte där längre och jag har faktiskt aldrig haft de här rädslorna som hon går runt med. Mycket har jag oroat mig för i mitt liv, men aldrig gruvan, jag har vaknat till bullren mitt i natten och känt dem men aldrig varit orolig. Ändå förstår jag henne, jag lider med henne, för panikattacker har jag haft och de är vidriga.

Det är så otroligt bra skrivet, alltihopa. Hennes oro som tar upp otroligt mycket av hennes liv, men också de vardagliga sakerna som alla tonåringar kämpar med, kärleken, vänner, skola. Jag älskar den här boken, alla borde läsa den, vare sig man bor i Kiruna eller inte, vare sig man är i "rätt" åldersgrupp eller inte.

Jag lånade den från biblioteket men kommer garanterat vilja ha den i min egen bokhylla framöver. Om inte annat kommer det vara fint att läsa om den någon gång när Kiruna inte är längre samma stad som jag växte upp i, när allt har förändrats.

 "Vi tog oss bara till halva slalombacken, sedan sjönk vi ner på knä i snön och lät solen ovanför gruvberget blända oss. Det är klart att solen ska stiga precis där. När Hjalmar Lundbohm och arkitekterna byggde Kiruna var de smarta, såg till att allas blickar alltid skulle vila på berget som föder oss. Så att vi aldrig glömmer varför vi bor där vi bor."     - sid 24

"Kiruna är inte som andra städer med raka, fina gator på platt mark. En promenad i stan är som en mindre fjällvandring, upp och ner i slingrande kvarter." - sid 26