Vi som älskade och hatade så av Mari Åberg

Originaltitel: Vi som älskade och hatade så

Sidor: 315 (Danskt band) 

Serie: Fristående sista del i en trilogi

Recensionsexemplar: Överraskning från Lava förlag, tack! 

"Vi som älskade och hatade så är en känsloladdad avslutning på berättelsen om Hanna och Göran. Med en målande berättarstil skapar Mari Åberg en värld vars miljöskildringar och karaktärer håller kvar sin läsare länge. Paret som vi lärt känna i de två tidigare delarna av den fristående trilogin kommer äntligen att korsa varandras vägar i den tredje och sista delen.

Platsen för deras ödesmättade möte är Stockholm och året är 1944. Trots att deras liv har börjat med vitt skilda förutsättningar bär båda på hemligheter, sorger och löften de inte har kunnat hålla. Skuld, skam och bekräftelsebehov är kraftfulla drivkrafter. Hur kommer deras bördor att påverka det liv de skapar tillsammans?"

Liten förvarning, det här kommer bli ett ganska personligt inlägg för det är omöjligt för mig att skriva det på något annat vis.

Det här är en jobbig bok. På ett sätt landar den alldeles för nära mig själv för att jag ska veta vad jag ska skriva om den. Det är så mycket som gör mig upprörd. Vilket inte alls är för att den är dålig. Tvärtom så är den väldigt bra, den är full av känslor och jag tycker den är välskriven. Trots att jag inte läst de två tidigare delarna så kommer jag lätt in i berättelsen och sedan flyter det på. Det går lätt att leva sig in i allt som händer.

Det som är jobbigt, är att den får det att krama åt hårt runt mitt hjärta av ångest. Göran har nämligen problem med alkohol och när jag växte upp kom det in en person i mitt liv som också hade det, och jag avskydde det. Avskyr det. Det här gör att jag inte tycker om Görans karaktär, alls. Han är absolut välskriven, men de bra perioder han har gör inte så att jag förlåter de hemska saker han utsätter sin familj för när han är full. Boken slänger mig tillbaka till jobbiga minnen och jag tror mitt hjärta slår dubbelt så hårt under större delen av läsningen. Jag inser nu när jag skriver att jag också slår hårdare än vanligt på tangenterna för att jag fortfarande är upprörd.

Det är en riktigt bra bok, att den rör upp så här mycket i mig är ju ett tydligt tecken på det. Vill du läsa om livet och relationer i dåtidens Sverige så kan jag verkligen rekommendera den. Nu ska jag inte skriva mer för jag är rädd att min stackars dator får en hjärtattack om jag fortsätter behandla tangenterna så här.