Pappa Pellerins dotter av Maria Gripe

Originaltitel: Pappa Pellerins dotter

Sidor: 187 (Inbunden)

Recensionsexemplar: Från Modernista, tack! 

"Loella bor ensam i en liten stuga i skogen med sina två små tvillingbröder. Hennes mamma är ute på sjön i långa perioder och hennes pappas vet hon ingenting om. Det går dock ingen direkt nöd på Loella och bröderna. Hon har tant Adina, som hjälper henne, och hon har Pappa Pellerin. Visserligen är Pappa Pellerin bara en fågelskrämma, men för Loella representerar han något mer - kanske pappan som hon hört att hon liknar, men som hon aldrig sett.

När mamman också försvinner tvingas Loella lämna sin trygga värld i skogen, och hamnar på ett barnhem i den främmande, skrämmande staden. Samtidigt växer sig drömmen om pappan starkare och blir allt viktigare för Loella."

Jag älskar det jag läst av Maria Gripe tidigare, till exempel Tordyveln flyger i skymningen och Skuggan över stenbänken. Den senare plus några andra ur samma serie läste jag i mellanstadiet tror jag och när jag tänker tillbaka på den läsningen får jag en jättemysig känsla. Jag minns att jag slukade dem, några står i bokhyllan och väntar på en omläsning.

Pappa Pellerins dotter är en bok jag inte hade hört talas om tidigare däremot. Men nu efter att ha läst den kan jag säga att jag älskar den också. Den har inte samma magiska skimmer över sig som de andra utan håller sig mer till verkligheten. Det gör den däremot absolut inte sämre på något vis. Den är otroligt välskriven och att den innehåller lite illustrationer höjer upplevelsen ännu ett snäpp.

Dialogen är skriven på dialekt och ibland hänger jag inte riktigt med på vartenda ord men det går fortfarande att förstå vad som sägs. Loella är en underbar karaktär, så stark och egen. Samtidigt som en lite mer ömtålig sida skymtar fram ibland och ger henne ett större djup. Hon kommer till liv under tiden jag läser om henne.

Maria Gripes böcker är verkligen speciella och den här är inget undantag. Rekommenderas till både gammal och ung!