torsdag 4 augusti 2016

Som stjärnor i natten av Jennifer Niven


Originaltitel: All the Bright Places
Sidor: 392 (Danskt band) 
"Alla tror att populära Violet Markey räddar skolans "freak", Theodore Finch, den där dagen uppe i klocktornet, men sanningen är egentligen en annan. Ända sedan hennes systers död har Violets liv varit skevt. När hon lär känna Finch öppnas dörren till något nytt. En tillvaro som rymmer den djupaste sorgen och den största kärleken. Men samtidigt som Violets värld växer, börjar Finchs värld krympa."
Jäklar, vilken vacker bok. Vacker och smärtsam. Jag var i stugan med mina systrar och min systerson när jag började på den och det var tur att jag var ensam precis när jag läste ut den, för då rann tårarna.

Den tar upp psykisk ohälsa på ett berörande och ärligt sätt. Det är inget romantiserande om det, när det är nattsvart då är det nattsvart hur mycket man än vill att det ska vara annorlunda. Både Finch och Violet har det jobbigt i sina olika situationer. Violet har panikångest för vissa saker efter sin systers död och Finch pendlar mellan att vara högt uppe på ett berg och nere i det mörkaste hålet. När de ska göra ett skolprojekt tillsammans växer kärleken fram och med varandra försöker de hitta någon sorts balans, ett sätt att komma över det svåra och kanske kunna uppskatta livet igen.

Bredvid dem står deras familjer. Och dessa familjer gör mig så arg. Finchs föräldrar är skilda och hans mamma vägrar se att något är fel. Hon orkar inte ta tag i något jobbigt, och det kan man nog beskylla Finchs pappa för. Där har vi verkligen en karaktär jag avskydde, han är elak och våldsam och scenerna med honom fick mig att bita ihop käkarna riktigt hårt.
Violets föräldrar är förvisso inte våldsamma eller apatiska, de försöker verkligen göra vad de tror är bäst för sin dotter. Men de lyssnar inte på henne och vad hon faktiskt känner.

Niven har ett vackert språk, jag kan tänka mig att den är ännu bättre på engelska. Det är nästan så jag känner att jag vill läsa den så också, för att komma ännu närmare karaktärerna och deras känslor. Den jämförs med Förr eller senare exploderar jag av John Green men i mina ögon är den här ännu bättre, och då tyckte jag ändå bra om Greens bok.

Det är så viktigt att det skrivs om, hur det är att må dåligt och alla olika sätt man kan göra det på. Ni som följt mig ett tag vet nog att det ligger mig nära om hjärtat eftersom jag själv bråkat/bråkar med ångest och panik. Kanske gör det att jag älskar den här boken extra mycket. Det kan nog till och med vara så att det är en av de bästa böcker jag läst i år.

12 kommentarer:

  1. den lägger jag direkt till min läslista. precis som du säger är det viktigt att förmedla hur det kan vara här i livet

    SvaraRadera
  2. Läste den på engelska tidigare i våras! Tyckte också mycket om den :)

    SvaraRadera
  3. Nu har jag läst så mycket positivt om den här så världen vill väll att jag ska läsa den då. Tror den får bli näst på tur :D

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja världen vill det! :D Hoppas du kommer tycka om den!

      Radera
  4. Den här boken är verkligen vacker och smärtsam. Du fångade boken klockrent i din recension!
    Gillar din blogg!
    Mvh
    www.amandasminnen.wordpress.com

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tusen tack för den snälla kommentaren!

      Radera
  5. Ja, visst var den fantastisk! Jag blev dock inte så arg på Violets föräldrar i och med att de också bar på den oerhörda sorgen efter Eleanor, men visst kunde de ha agerat annorlunda på sina ställen. Åh, den var underbar. Men jag trodde inte att den skulle sluta som den gjorde, det trodde jag faktiskt inte.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det trodde inte jag heller kan jag säga! Det var verkligen oväntat.

      Radera