söndag 22 februari 2015

Berörd från oväntat håll

Igår natt innan jag skulle försöka sova låg jag och tittade på Deckarna på Svt play. Jag har egentligen inte haft en tanke att följa programmet, men min syster sa att det var intressant och jag hade inget annat att göra så, jag tänkte varför inte.

Kollade några avsnitt och det var helt okej avslappning, lagom att titta på så mitt i natten. Så kom avsnittet då Denise Rudberg var i fokus, och det gav mig ett oväntat slag i magen. Under middagen när hon berättade om sin uppväxt, om hur en ny, obehaglig människa kom in i hennes och mammans liv när hon var åtta.

Hon beskrev det som;
"En person som var, som skapade situationer som gjorde att man aldrig riktigt visste till exempel hur en middag skulle sluta. Som också skapade stämningar när man kom in i ett rum, man visste aldrig vilket humör personen var på. 
Och att försöka utläsa koderna för en människa som mår dåligt, är destruktivt för ett barn och väldigt påfrestande skulle jag vilja säga också, och ska inte behöva ske."
Rudberg började gråta när hon beskrev det, själv satt jag och stirrade på skärmen. För det var så oväntat, att någon annan skulle beskriva mina känslor från när jag växte upp. När någon ny person kom in i mitt liv på samma sätt som i hennes och allt i citatet här ovanför blev vardag.
Egentligen är det här mer personligt än vad jag brukar göra det här på bloggen, men jag behövde skriva om det, för det gjorde mig så chockad, att se någon i tv sitta och sätta ord på något som påverkat mig så mycket, som format mig till den jag är idag.
Det var verkligen inte vad jag hade väntat mig när jag började kolla igenom avsnitten.

Men skulle Denise Rudberg hitta in hit och se det här, tack för att du berättade det. Även om det är historia för mig också nu, så var det skönt att höra någon annan uttrycka det.

6 kommentarer:

  1. Ja det avsnittet var verkligen starkt. Starkt att våga berätta så i tv och starkt utav dig att skriva om det här på bloggen. Finns nog många där ute i världen som har liknande upplevelser att bearbeta. En del av dem kanske blir hjälpta av människor som orkar berätta om sådant som är svårt. Framför allt att känna att man inte är ensam.Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det hjälper verkligen, även nu efteråt, att känna att andra har känt lika. Det hade hjälpt otroligt mycket då! Så jag tycker det är toppen att hon berättar, och som du säger otroligt starkt att göra.
      Kram!

      Radera
  2. Usch vilken otroligt påfrestande situation du, och Denise, har varit med om!
    Visserligen har jag varit med om liknande... Meningen "Och att försöka utläsa koderna för en människa som mår dåligt..." är något som jag känner starkt förknippat med min och mina systrars barndom. Till skillnad från er så var det inte att en person kom in i bilden (även om situationen verkligen förstärktes när en till person kom in i bilden), utan vid föddes med att det var så att man skulle läsa av minsta lilla rörelse för att inte få utskällning eller liknande.

    All styrka till dig och hoppas att du mår bra idag! <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Usch ledsen att höra att du också kände igen dig i det! Det ska ingen behöva göra tycker man.
      Tack så mycket och detsamma till dig också! <3

      Radera
  3. Har inte sett men förstår precis vad du pratar om. Vi är fler än man tror som varit där. Du är tacksam mot Denise och jag är tacksam mot dig för att du vågar ta upp det. :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det är nog så, att man inte är så ensam som man känner sig, och det är en liten tröst även om man inte vill att någon annan ska behöva känna det! Tack :)

      Radera