onsdag 7 september 2016

En nästan sann historia av Mattias Edvardsson


Originaltitel: En nästan sann historia 
Sidor: 374 (Inbunden)
Recensionsexemplar: Från författaren, tusen tack!
"Vi var så djupsinniga. Så fyllda till brädden med författardrömmar, där vi satt i källarsalen på Litteraturvetenskapliga institutionen i Lund. Och vår lärare, Li Karpe, spände blicken i oss och sa att skrivandet kostade blod, svett och tårar.
Vi svalde allt. Och förstod inte vad det innebar förrän en av oss satt fängslad för mord."
Kan man ha en ny favoritförfattare efter att ha läst två böcker? I så fall har jag precis fått det. Tidigare av Edvardsson har jag läst April, April, en ungdomsbok som jag tycker väldigt mycket om. Och nu den här, en roman som jag dels ville sluka så fort som möjligt, dels spara för att ha den kvar så länge det bara gick. Sidan av mig som ville sluka den vann, det tog mig inte ens två dagar att läsa ut den.

Vi får följa Zackarias, en journalist som precis blivit uppsagd och måste flytta hem till sin mamma i Skåne. Där föds idén att skriva en bok om det han och hans kursvänner var med om när de gick kursen för litterärt skrivande. Han vill berätta vad som egentligen hände när en av dem blev dömd för mordet på den berömde författaren Leo Stark.
Berättelsen utspelar sig dels i nutid, när Zackarias letar upp sina gamla vänner och andra som var med under den där hösten. Dels får vi läsa hans egen bok i takt med att han skriver den, vi får följa med på en resa tillbaka i tiden och sakta nystas allt upp. Vad är egentligen sant, vem ska man lita på och hur långt kan man gå för att skapa ett mästerverk?

Jag fullkomligt älskar En nästan sann historia. Allt med den. De två berättelserna som snyggt flätas ihop på slutet. Språket som är vackert, lite poetiskt och samtidigt flyter på hur lätt som helst när jag läser. Karaktärerna, så levande och komplicerade, både i dåtid och nutid. Och så klart, den handlar om att skriva, om böcker, om att älska litteraturen. Under läsningen fick jag lite samma känsla som jag hade när jag läste Donna Tartts Den hemliga historien, och den tänker jag fortfarande på flera år senare. Enligt mig är Edvardsson ännu bättre.

Det här är en bok som jag kommer att sätta i händerna på alla jag kan och vara avundsjuk för att de får uppleva den för första gången.

14 kommentarer:

  1. Jag förstår egentligen inte alls liknelsen med Den hemliga historien, förutom möjligtvis temat då. Tartts bok gillade jag inte alls, medan En nästan sann historia faktiskt är bra :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Är mer att de gav mig lite samma känsla under läsningen än att de är lika varandra i sig :) Och att En nästan sann historia är bättre håller jag med om :)

      Radera
  2. En fantastisk bok, som var litet klurig att få grepp om. Det nystas i en mordhistoria, men egentligen är det så mycket mer. Jag älskade också allt med boken. Även de där litterära diskussionerna med Li Karpe som jag tyckte var både intressanta och mysiga, trots att hon var som hon var.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja hela världen i den var verkligen fascinerande :)

      Radera
  3. Åh jag blir jätteinspirerad när jag läser din recension :) Måste kolla upp denna! Låter verkligen som en bok för mig :)

    SvaraRadera
  4. Det är verkligen en fascinerande bok och jag kan rekommendera hans övriga böcker också. Har läst allihopa :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Får kolla upp de jag inte har läst! :)

      Radera
  5. Det här låter verkligen som om det skulle kunna vara något för mig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det tror jag absolut att det kan vara :)

      Radera
  6. jag håller verkligen med dig angående ME. och jag funderar på om jag ska ge Den hemliga historien en chans till. kom till hälften förra gången. sedan blev det tvärstopp. likadant var det med Steglitsan

    SvaraRadera
    Svar
    1. Stehlitsan kommer jag nog aldrig våga mig på faktiskt, har hört lite för dåliga saker om den :p

      Radera
  7. Åh den här låter bra! Måste verkligen kolla upp den.

    SvaraRadera