En saga om tidens väsen av Ruth Ozeki

Originaltitel: A tale for the time being

Sidor: 500 (Inbunden)

"När du läser det här kommer allt att vara annorlunda och du kommer att vara nånstans var som helst och bläddra förstrött i den här boken, som råkar vara min dagbok från mina sista dagar på jorden...

I Tokyo sitter sextonåriga Nao på ett French maidkafé och skriver sig bort från sitt rotlösa tonårsliv. Hon berättar om sig själv, om sin gammelmorbror, kamikazepiloten som älskade poesi, och om sin gammelmormor, en hundrafyraårig zenbuddhistisk nunna.

På andra sidan Sidan havet, på en kanadensisk ö, bor författaren Ruth. En dag hittar hon en Hello Kitty-låda som spolats upp på stranden. I den ligger Naos dagbok. Ruth börjar läsa och blir helt uppslukad. Hon inser att dagboken måste ha skrivits för flera år sedan, så varför känns det som att hon och Nao lever i ett och samma nu?"

Det här året och bra böcker. Det här året och bra böcker som är så jäkla bra att jag inte vet vad jag ska skriva om dem.

I boken blir Ruth uppslukad av Naos dagbok, på samma sätt blir jag uppslukad av den här boken. Och samtidigt så försöker jag att inte läsa för snabbt, för då kommer det ta slut. Och det här är en sådan bok jag inte vill ska ta slut. Men det gjorde den ju så klart, och lämnade mig...helt förälskad och förvirrad.

Jag sitter och fnissar till ibland, för det finns humor här. Samtidigt sitter jag och är så arg och ledsen många andra stunder, för den rör också många orättvisa och svåra delar av livet, saker ingen borde behöva stå ut med. Alla karaktärer påverkar mig på ett eller annat sätt, men mest älskar jag Nao. Hon är helt otrolig och jag önskar att jag hade haft henne som vän, det hade nog varit väldigt intressant.

Läsandet hoppar som sagt mellan Ruth och Nao, dåtid och nutid, fast allt känns som nutid. Jag reflekterar inte ett dugg över att det faktiskt måste ha gått år mellan att Nao skriver och Ruth läser. Och just tiden har ju stor plats i hela boken, vad vi gör med den, hur den går att påverka, hur den nästan kan suddas ut (till exempel när man läser en bok) och hur den kan ta slut.

I boken, när berättelsen är Naos dagbok, finns det fotnoter, som är skrivna av Ruth under tiden hon läser. Det kan vara förklaringar av enstaka japanska ord som Nao använt, eller några tankar om platser om nämns. Det här gör så att gränserna mellan mig som läsare och den fiktiva berättelsen suddas ut; det känns som att jag sitter och läser en bok Ruth skrivit efter att hon faktiskt hittat Naos dagbok. Som att vi är tre delar av något gemensamt, Nao, Ruth och jag (eller, kanske fyra, för du läser ju det jag skriver om det Ruth skrivit om Naos dagbok, huvudvärk än?).

Läs den, bara läs den, det kommer ge dig en magisk läsupplevelse. Jag har inget emot förvirringen jag lämnades med, förälskelsen slår allt!