Hud av Mo Hayder

Originaltitel: Skin

Sidor: 367 (Inbunden)

Serie: Walking Man del 2

Recensionsexemplar: Från Modernista, tack så mycket! 

"När en ung kvinnas ruttnande kropp återfinns nära ett järnvägsspår utanför Bristol antyder såren på hennes handleder självmord. Det är också just så polisen vill ha det: snyggt och prydligt och enkelt att lägga till handlingarna. 

Men kriminalkommissarie Jack Caffery tvivlar. Fler synbara självmord dyker upp, alla med kopplingar till Älvgrottorna, ett nästan bottenlöst system av översvämmade gruvor. Caffery börjar ana en skugglik, mystisk varelse, någon som håller sig gömd i mörkret och osedd kan ta sig in i folks hus.

Vid sidan av Caffery arbetar polisdykaren Flea Marley. Med sitt förflutnas trauman bakom sig har hon börjat undra om deras förhållande inte skulle kunna bli någonting mer än det yrkesmässiga. Men så upptäcker hon något som inte bara kommer henne obehagligt nära, det är så skrämmande att hennes liv aldrig kommer att bli detsamma.

Och den här gången kan ingen - inte ens Jack - hjälpa henne."

Fågelmannen av Mo Hayder hoppade direkt in som en av de bästa böckerna jag läst när jag fick tag på den tidigare i år, så förväntningarna på Hud var otroligt höga. Lite för höga för mitt eget bästa kanske.

Den är absolut inte dålig! Den är riktigt spännande och frustrerande. Helt ärligt, jag vill skaka om karaktärer i den och kanske ge dem en örfil eller två för att de ska vakna upp och förstå allvaret och hur idiotiskt de beter sig.
Det är bara det att Fågelmannen var en fullpoängare för mig, så det är klart att det är svårt att komma upp till samma nivå för den här boken. Samtidigt så tillhör de ju två olika serier, även om Jack Caffery finns med i båda, så det kanske ska vara lite skillnader i hur de är skrivna också.

Här får vi i alla fall följa både Jack och Flea, det växlar mellan kapitlen vems synvinkel det är. Jag gillar Jacks bäst, kanske för att jag redan känner honom. Flea har jag lite svårt för, kanske just för att hon komplicerar saker och gör dem lite mer invecklade än de skulle behövt vara.

Det mörka finns här fortfarande, det är verkligen inga solskensböcker som Hayder skriver. Med andra ord perfekta att läsa under mörka, kyliga vinterkvällar när man vill uppslukas av ruggiga berättelser.
Så det är fortfarande bra, fortfarande otroligt läsvärt. Jag hoppas dock att den bok av Hayder som kommer ut till våren, som ingår i den andra serien med Jack Caffery kommer ta sig närmare Fågelmannens status!

Men Hayder är nog på väg att bli en favoritförfattare, nu vill jag läsa Ritual också som är den första i den här serien, för den har jag faktiskt inte läst ännu.