Får hundar korvar i himlen? av Sara Galli & Mats Molid

Sidor: 32 (Inbunden)

Recensionsexemplar: Från snälla Idus förlag, tack! 

"När Alva får veta att Musse är gammal och inte kommer att leva länge till blir hon ledsen men också arg. För henne är Musse inte bara en hund utan en storebror som funnits hela hennes liv. Varför kan Musse inte för alltid? Hur ska djurdoktorn göra så att han dör? Vad händer med honom efteråt? 

Till slut inser Alva att Musse inte försvinner helt. Han finns ju kvar inom henne. Lite i köket. Och kanske i himlen."

Det här var ju en överraskning från Idus förlag som jag fick tidigare under hösten och blev jätteglad för, men som jag verkligen varit seg med att läsa, trots det lilla sidantalet. Anledning? Jag, snart 27 år gammal, var nervös för hur mycket jag skulle gråta till boken. Det här är min svaga punkt nämligen, djur och att tänka på att de inte kommer finnas tillräckligt länge, speciellt med mina två odjur här hemma.

Men nu under julledigheten tog jag tag i det. Och det är en riktigt fin bok, som på ett mjukt och lättförståeligt sätt förklarar hur det är när man förlorar ett älskat husdjur. Att det ibland kan vara det snällaste man kan göra för djuret, om det som Musse till exempel mår sämre när åldern börjar smyga sig på.
Och att det är helt okej att vara både arg och ledsen över det, det är okej att gråta för det är en familjemedlem som lämnar ett stort hål.
Men boken visar även att man blir glad igen och att det också är okej, det är inte samma sak som att glömma den man förlorat. Han eller hon kommer alltid leva kvar i minnen och i en speciell plats i ens hjärta.

Illustrationerna är också otroligt fina. De visar verkligen det speciella bandet mellan Alva och Musse. Och jag log lite när jag såg en liten Musse med vingar som flög iväg mot himlen på en av sidorna, det känns som det är tecknat med mycket kärlek.

Jag är jätteglad att den här boken finns. För mig känns det som en viktig bok att ha, speciellt om det finns husdjur i familjen och det kanske känns jobbigt om de börjar bli till åren, eller om någon elak sjukdom kommer som förkortar deras redan alldeles för korta tid hos oss.
Det är en bok jag kommer att spara och läsa för mina framtida barn, då hundar förhoppningsvis alltid kommer vara en naturlig del av det familjelivet.



(Och ja, jag grät så klart.)