Lova mig tystnad av Mattias Edvardsson

 

Originaltitel: Lova mig tystnad

Sidor: 335 (Inbunden)

Recensionsexemplar: Från Bokförlaget Forum, tusen tack!

"Jari och Maria befinner sig mitt i livet med lyckade karriärer och en välordnad tillvaro på vackra Stavstensudde i Trelleborg. Deras tonårsdöttrar Isabella och Amanda gör bra ifrån sig både i skolan och sina idrotter. På andra sidan stan bor Sasho och Linda i skuggan av den gamla gummifabriken. Egentligen hade de inte tänkt att bli långvariga på ICA, men nu har de passerat fyrtio och sitter fast. Sonen Niko är det stora glädjeämnet, duktig och disciplinerad. En sommarkväll träffas Amanda och Niko och det slår omedelbart gnistor om dem, men föräldrarna tycks inte lika nöjda med sina tonåringars förälskelse. Familjerna delar ett mörkt förflutet och det dröjer inte länge förrän livet vänds upp och ner, och snart är katastrofen ett faktum."

Varför är det alltid svårast att skriva om de böcker man tycker allra bäst om? De där böckerna som man vill att alla ska plocka upp. Då är det som att orden inte vill samlas och bilda meningar. Precis så är det med Lova mig tystnad. Jag vill så hemskt gärna hitta precis rätt ord för att så många som möjligt ska förstå hur bra den är. 

Det är, precis som det står på framsidan, en roman om ett brott. Samtidigt är den så mycket mer. Det är en bok som beskriver den komplicerade relationen mellan föräldrar och deras barn på ett otroligt träffsäkert sätt. Hur det kan bli så fruktansvärt fel fast man försöker göra sitt bästa och se till att ens barn får ett så bra liv som möjligt.

Det handlar om tonåringar och förväntningarna som ligger på deras axlar. Hur saker som verkar perfekta kan vara trasiga. Edvardsson beskriver allt med sådan skicklighet. Jag är där med karaktärerna. Jag känner med dem, speciellt med Amanda. Herregud vad jag känner med Amanda. 

Det är ingen hemlighet att jag har tyckt om allt jag läst från Edvardsson tidigare men den här berättelsen seglar upp och tar över platsen som min favorit.