Originaltitel: Jag ser allt du gör
Sidor: 218 (Inbunden)
"På vägen mellan Jokkmokk och Kåbdalis, i skuggan av den största sorgen man kan bära, börjar en sång växa fram. Inget märkvärdigt, fem strofer bara, men kvinnan som sjunger dem känner hur stegen går lättare för varje rad. Hon går söderut.
I sin skönlitterära debut skriver Annika Norlin om en samling människor i rörelse, på skav mot tillvaron.Det är noveller om begär och bekräftelse, om kultfilmen Aliens vid Piteälven, om att spela i det ganska hopplösa bandet Personligt Varumärke och om att gå rakt in i natten med sikte mot Glommersträsk."
Nej, det här var ingen novellsamling för mig. Jag borde egentligen ha lagt undan den när jag märkte att jag inte fastnade, men jag ville så gärna tycka om den och tänkte hela tiden att det säkert skulle komma någon novell jag gillade.
Tyvärr gjorde det aldrig det. Den jag tyckte var okej var novellen om en kvinna som bara gick och gick för att hantera sin sorg. Men resten fick mig att känna att jag var alldeles för dum för den här boken. Som att det finns något djup jag inte förstår.
Men, man kan inte gilla allt. Nu är den i alla fall läst och kan få flytta vidare till någon som kan uppskatta den mer.
Vad trist att den fick dig att känna dig dum. Förmodligen kan det vara precis tvärtom, att du är för smart för att luras av en bok som ska verka vara djup men inte är det.
SvaraRaderaJag ska tillägga att jag inte har läst den här boken och jag vet därför inget om den. Mitt uttalande är därför mer generellt om böcker som fått en viss stämpel men som man själv inte klickar med. :)
Ibland blir det så när en bok är så omtyckt och man själv står där som ett frågetecken :) Men det är inget som störde mig längre än läsningen och skrivandet av inlägget höll i sig :P
RaderaHåller med Gabriella om att det är trist att boken fick dig att känna dig dum. Det händer mig med ibland; jag tänker att man måste vara snäppet än mer intellektuell, påläst, allmänbildad, insatt för att FÖRSTÅ alla blinkningar och referenser, eller djupet i boken.
SvaraRaderaPrecis så! Det känns som man missar något som är så uppenbart för alla andra.
Radera