Originaltitel: Jag ser allt du gör
Sidor: 218 (Inbunden)
"På vägen mellan Jokkmokk och Kåbdalis, i skuggan av den största sorgen man kan bära, börjar en sång växa fram. Inget märkvärdigt, fem strofer bara, men kvinnan som sjunger dem känner hur stegen går lättare för varje rad. Hon går söderut.
I sin skönlitterära debut skriver Annika Norlin om en samling människor i rörelse, på skav mot tillvaron.Det är noveller om begär och bekräftelse, om kultfilmen Aliens vid Piteälven, om att spela i det ganska hopplösa bandet Personligt Varumärke och om att gå rakt in i natten med sikte mot Glommersträsk."
Nej, det här var ingen novellsamling för mig. Jag borde egentligen ha lagt undan den när jag märkte att jag inte fastnade, men jag ville så gärna tycka om den och tänkte hela tiden att det säkert skulle komma någon novell jag gillade.
Tyvärr gjorde det aldrig det. Den jag tyckte var okej var novellen om en kvinna som bara gick och gick för att hantera sin sorg. Men resten fick mig att känna att jag var alldeles för dum för den här boken. Som att det finns något djup jag inte förstår.
Men, man kan inte gilla allt. Nu är den i alla fall läst och kan få flytta vidare till någon som kan uppskatta den mer.
