Ole dole av M.J Arlidge

Originaltitel: Eeny Meeny

Sidor: 347 (Inbunden)

Recensionsexemplar: Från Lind&CO, tusen tack! 

"Ett ungt förälskat par vaknar upp ur medvetslösheten, desorienterade och fångna i en djup simbassäng, tömd på vatten. Det är mörkt och kallt, och det är omöjligt att ta sig ut. Deras fängelse tycks först vara helt tomt men när de famlar i mörkret finner de två saker: en pistol och en mobiltelefon.

Det ringer i mobilen. En röst talar om att vapnet är laddat med en kula. Den som skjuter den andra kommer att bli fri och få leva. Därefter bryts samtalet. Det blir två veckor av hunger, skräck, smuts och kyla innan en av dem ger upp.

Någon har satt den här typen av kidnappningar i system; fler människor försvinner. Alla ges samma förutsättningar och alla ställs inför samma ultimatum. En får leva. En ska dö. Kriminalkommissarie Helen Grace och hennes kollegor har aldrig upplevt något liknande. De ser inget samband mellan offren. Och när Helen äntligen tycker sig ana ett mönster är det långt värre än hon någonsin kunnat föreställa sig."

Så den här bestämde jag mig för att ta med till stugan och läsa. I mörkret, i skogen. Sömn är överskattat.

Det här är den första boken om Helen Grace, ja den första boken författaren har gett ut överhuvudtaget. Och jag gillar den väldigt mycket. Det är hemska val de olika paren utsätt för. Det är inte bara kärlekspar som tvingas välja, det är kollegor, föräldrar och barn bland annat. Det är riktigt vidrigt att ens försöka tänka sig in i de beslut som fattas, eller ibland bara hur instinkten tar över.

Helen Grace är en tuff polis, hon har det där hård och mystiska över sig. Och bär på en hel del eget bagage. Men jag gillar henne, för hon är samtidigt mänsklig och speciellt vissa kapitel visar att hon kämpar hårt för att leva med smärtan från det förflutna.

Efter att jag kom till stugan och hunden var rastad och kaffet påslaget så satt jag mig och sträckläste. Det var så spännande och nervkittlande så det gick inte att sluta, speciellt när berättelsen började komma mot upplösningen. Då spelade det ingen roll att timmen hade blivit sen, jag var tvungen att läsa till sista sidan.

Nu hoppas jag verkligen på att fler böcker av författaren blir översatta!