Längtans latituder av Shubhangi Swarup

Originaltitel: Latitudes of Longing

Sidor: 334 (Inbunden)

Recensionsexemplar: Från Louise Bäckelin Förlag, tusen tack! 

"Vi får träffa en vetenskapsman som studerar träd, och hans klärvoajanta fru som talar med dem. En mor som kämpar för att befria sin fängslade son, åldrande älskare, en yeti som söker mänsklig kontakt och en sköldpadda som upplever mirakulösa förvandlingar. Alla sammanbundna av en gränslös livsvision.

Med sitt vackra, målande språk och sin skarpsynthet erbjuder Längtans latituder en svindlande vy över mänskligheten: vår skönhet och brutalitet, vår kapacitet att skada och älska varandra och vår mystiska och närmast andliga relation till naturen."

Det här är en väldigt vackert skriven bok. Språket är nästan poetiskt ibland och hela känslan som ligger över den är lite drömsk och magisk på något vis. Den är uppdelad i olika delar, men de hänger alla ihop med varandra genom karaktärerna som man fått lära känna tidigare.

Jag skulle inte säga att det är en bok som går lätt att läsa. Jag var tvungen att pausa den ett tag eftersom jag inte kunde koncentrera mig ordentligt när jag var trött. Då hängde jag inte med och fick läsa om meningar. Det är en bok som kräver uppmärksamhet. Men när man väl orkar ge den det så är det en väldigt unik läsning.

Ändå var det var kanske inte helt rätt bok för mig. Det jag gillade bäst i den var de historier som karaktärerna ibland berättade. Till exempel om sköldpaddan som fick genomgå förvandlingar. Det andra var absolut inte dåligt, men det fastnade inte lika mycket som jag trodde att det skulle göra. Kanske var jag fortfarande lite för trött när jag läste?

Den genomgående känslan i den är kärlek. På olika vis får vi följa med och uppleva de olika karaktärernas kärlek som kommer i varierande former. Mellan man och hustru, mor och son. Det är en förunderlig berättelse med ett levande språk och jag tror många skulle tycka om den.