Anne Franks dagbok av Anne Frank

Originaltitel: Het Achterhuis Dagboekbrieven 12 juni  1942 - 1 augustus 1944

Sidor: 349 (Storpocket)

"Anne Franks dagbok är ett av de viktigaste dokumenten från Förintelsen.

I denna utgåva av Anne Franks dagbok återfinns dagboksanteckningar som tidigare lyfts ut av Annes far, Otto Frank. Dessa textställen utgör drygt trettio procent av boken och understryker att Anne först och främst var en tonårsflicka och en människa - inte en symbol.

Anne Frank föddes den 12 juni 1929. Sommaren 1942 gick hon och hennes familj under jorden, på flykt undan nazisterna. Anne var då tretton år och i dagboken får vi följa hennes utveckling till ung kvinna och skarpögd iakttagare av den mänskliga naturen. I augusti 1944 avslöjades gömstället. Anne Frank dog i Bergen-Belsen tre månader före sin sextonårsdag."

Det här är en bok jag tänkt att jag borde läsa otroligt länge. Jag har självklart hört talas om Anne Frank och hennes dagbok. Men jag har aldrig tidigare läst den vilket nästan känns lite pinsamt. Men nu är det äntligen gjort. Och vilken upplevelse det var.

Den krossar ju ens hjärta för man vet hur det slutar redan i början. Så att sitta och läsa om Annes framtidsdrömmar, allt hon vill göra med sitt liv och veta att hon aldrig kommer få uppleva det, det är så sorgligt. Sedan tänker man på att hon dog bara kort innan allt var över, hon var så nära att få växa upp och göra allt hon drömde om. Detsamma gäller den unga pojken från den andra familjen som gömde sig med Franks familj.

Men det har varit en fin upplevelse att få lära känna Anne genom hennes dagbok. Att få ta del av hennes tankar och känslor. Hon hade verkligen många tankar som hon kände att hon inte kunde dela med någon annan i gömstället.

Jag blev lite förvånad över hur dålig hennes relation till mamman verkar ha varit. Och hur hård hon är mot sig själv vissa gånger. Hon funderade över de två delar av henne som fanns, dels den som var utåt, skojfrisk och aldrig tog vid sig av något andra sa. Dels den känsligare som hon bara vågade vara när hon var ensam. Hon skrev till och med att den delen som kom fram utåt är anledningen att ingen orkade med henne så länge, att hon var rolig för stunden men sen fick folk nog. Det gör ont i hjärtat att läsa att hon tänkte så om sig själv.

Jag är glad att jag äntligen har läst den och kan mycket väl tänka mig att det kommer bli omläsningar i framtiden.

"För mig är det komplett omöjligt att basera allting på död, elände och förvirring. Jag ser världen långsamt allt mer omvandlas till en öken, jag hör allt tydligare åskan gå, den som kommer att döda även oss, jag lider med miljontals människor, och ändå, när jag blickar upp mot himlen tror jag att allt detta ska vändas till något gott, att även den här ondskan ska upphöra, att det åter ska bli lugn och fred i världsordningen." - sid. 326