Ingenting att se av Robert Warholm

Originaltitel: Ingenting att se

Sidor: 325 (Inbunden)

Recensionsexemplar: Från författaren, tusen tack! 

"Carin blir som liten påkörd av en bil och blir rullstolsburen. Familjen bor i ett tvåvåningshus, men på grund av sitt handikapp kan Carin aldrig komma upp på övervåningen. När hon frågar föräldrarna vad som finns där uppe och om de kan bära upp henne så att hon får se blir svaret alltid: ”Där finns ingenting att se!”Detta gör att Carin börjar fantisera om vad som kan finnas på den våning hon inte kan nå till. Hörs det något ljud från övervåningen skapar hon sig omedelbart en egen bild av vad det kan vara.

Åren går. Föräldrarna avlider och Carin ärver huset, men fortfarande har hon inte fått se övervåningen. Hon bor ensam och följer vad som händer i världen genom tidningar, radio och TV. Vi följer samhällsutvecklingen genom hennes ögon.

När hon är 80 år bestämmer hon sig för att hon ska se övervåningen innan hon dör. Hon tar sig ur rullstolen och släpar sig uppför trappan. Äntligen får hon se hur det ser ut där. Det är en sanning som dödar henne."

Jag har tidigare läst Skam och Synd av Robert Warholm och de tyckte jag bra om. Båda två är historiska deckare baserade på verkliga mordfall. Det här är något helt annorlunda, och tyvärr är det inte riktigt en bok för mig. Delvis hade jag nog förväntat mig något annat när jag plockade upp boken, jag trodde att mer skulle handla om mysteriet om vad som finns på övervåningen.

Men istället är det verkligen hela Carins liv och samtidigt får man se hur samhället utvecklas genom hennes ögon. Det är inte riktigt något som fångar mig. Jag reagerar också på rasistiska uttalanden, som jag förstår är där för att det var så på den tiden, men det känns ändå onödigt att sätta det i ord i en bok som skrivs nu.

Den är välarbetad och det känns att författaren har koll på svensk historia. Politik blandas med religion och frågor om sexualitet och ensamhet. När vi närmar oss årtal från mitt eget födelseår 1988 och framåt nämns händelser som jag också känner igen och minns. Carin är dessutom en väldigt stor boknörd och det är ju alltid ett plus, men tyvärr räcker det inte för att dra in mig ordentligt i den här berättelsen.