Drakviskaren av Lovisa Wistrand

Originaltitel: Drakviskaren

Sidor: 599 (Kartonnage)

Serie: Alvblodstrilogin (del 1)

Recensionsexemplar: Från författaren, tusen tack!

"Hämnd. Kärlek. Förbjuden magi. Och en tusenårig kraft som väcks till liv igen. 

Vid 21 års ålder får alla kvinnliga solalver en förmåga. Men Iszaelda får ingen. Hon är annorlunda. Utstött. Passar inte in. 

När byn attackeras och bränns till marken, ger sig Iszaelda av efter hämnd. Ödet tar henne från den frost-klädda skogen Valeanrae, till Gorgoroths djungler och ruinerna av den underjordiska staden Sumetra. Fiendens ledare måste dö, och hon ska bli den som dödar honom. 

Men så får hon känslor för en man. En man vars kärlek skulle förstöra allt. Och medan en uråldrig kraft väcks till liv, en kraft som alla trodde var utdöd, kastas Iszaelda in i en farlig kamp, där gränsen mellan det goda och det onda är vingtunn. 

Allting har ett pris och ingenting är gratis. Hur mycket är Iszaelda villig att offra? Kan hon viga sitt liv åt krafter som ingen borde lita på? Och kan hon döda den hon älskar?"

Under min läsning av den här boken har jag haft sällskap på Facebook av Läsa är att leva. Vi läste den samtidigt och har kunnat diskutera under tiden, vilket har varit jättetrevligt och givande! Det är inte ofta jag har haft lyxen att kunna live-diskutera med någon som läser samma bok :).

I alla fall, jag är kluven till den här boken. En del av mig tycker om den. En del av mig har en del invändningar. Jag tänkte börja med det negativa. Dels har jag lite svårt för en del hopp i språket den gör; vissa gånger är det väldigt ordentligt, vackert, som man kan tänka sig att alver pratar. Och sedan hoppar det till saker som mer hör hemma i verkliga livet; raring, aw, dum i huvudet, snuffis och liknande. Det blir ett för stort glapp för mig och något jag hakar upp mig på när det händer.

Sen kommer vi till kärleksdelen och jag ska inte säga för mycket för dem som inte läst den men jag hade problem här. Mitt yngre jag däremot, hade inte reflekterat alls över saker som jag såg problem i nu, det ska jag erkänna. Då hade jag nog bara svepts med och sett det som författaren nog ville att jag skulle se. Men nu har jag svårt för hur allting löser sig, hur saker förlåts.

Och nu låter det ju som jag bara klagar, men det är inte meningen! För det finns som sagt en del av mig som tycker om den, som ändå vill veta hur det går och fortsätter framåt. Den är spännande, lättläst och har bra driv i sig. När huvudkaraktären Iszaelda är tuff och modig, när hon vägrar vara som alla andra vill att hon ska vara, då är hon riktigt bra. Draken Nyx som dyker upp blir en favoritkaraktär hos mig. Det här är författarens debut och även om jag inte kommer helt överens med allt, så ser jag fram emot att ta del av vad hon kan göra i framtiden.