tisdag 27 oktober 2015

Käraste Herman: rasbiologen Herman Lundborgs gåta av Maja Hagerman


Originaltitel: Käraste Herman: rasbiologen Herman Lundborgs gåta
Sidor: 402 (Inbunden)
"Läkaren och professorn Herman Lundborg blev 192 chef för Statens rasbiologiska institut i Uppsala. Under en tid i början av 1920-talet var Sverige världsledande på området och det rasbiologiska tankegodset var allmänt accepterat. Forskarvännerna i Tyskland, som senare skulle bli inflytelserika rasexperter och dela ut dödsdomar i Tredje riket, blickade avundsjukt över Östersjön.
I den första boken om Herman Lundborgs liv berättar Maja Hagerman om forskningsgåtorna han trodde sig lösa, men också om människorna han mötte under arbetet med sina undersökningar, inte minst kvinnorna. Vi får följa honom från det att han i juni år 1913 ger sig av norrut på den första av många resor till Lappmarken. Han möter, fotograferar, samlar och jämför utseenden. Klassificerar alla han möter i högre och lägre raser. Han talar hotfullt om rasblandningens degenererande effekter men får i hemlighet barn med en kvinna av "fel typ". Han var mannen som åtog sig ett storslaget upppdrag: att "rädda det svenska folket"."
Så, då var första faktaboken utläst. Att det föll på Käraste Herman berodde på att jag ville börja med en jag var säker på att finna intressant. Eftersom jag inte läser fackböcker så ofta så kändes det som det säkraste sättet att börja på nu när jag ska ta mig igenom några stycken.

Rasbiologen Herman Lundborgs gåta är en väldigt läsvärd bok. Läsvärd, men samtidigt obehaglig. Det är så läskigt att läsa om de här tankarna, hur djupt de går i vissa människor som verkligen tror att vissa skulle vara mer värda, som ett härskarfolk, bara på grund av hur man råkar se ut, vilken färg du råkar ha på huden. Det är ett så störande tankesätt.
Professorn själv är ingen man känner någon värme för överhuvudtaget, dels på grund av hans tankar och åsikter, dels på grund av hur han behandlar folk. Både sin egen fru och sina barn som han verkar glömma bort nästan helt och hållet när han är på sina forskningsresor norrut. Men även de människor han möter här uppe, många tar emot honom och hjälper honom men de blir sedan avbildade som exempel i hans böcker, utan namn eller något, de blir bara objekt och exempel som visar hur det "felaktiga" är, utan att de vet om det. Det är så vidrigt gjort och gör mig upprörd att läsa om.

Kanske berör det mig ännu mer eftersom han faktiskt är i mina hemtrakter. Kiruna, Kurravaara, Svappavaara. Jag är född i Kiruna, bodde flera år i Kurravaara och hade min farfar i Svappavaara. Det är bara några få av de områden som nämns där han mäter, fotar och rasforskar folk. Det slår alltså väldigt nära hem för mig och även om det är så länge sedan han var där gör det mig illa till mods att läsa om.

Det är som sagt en väldigt läsvärd bok. Och är du som jag och inte läser fackböcker så ofta, så kan jag säga att den ändå går ganska lätt att läsa. Ämnet är jobbigt men den är indelad i väldigt korta kapitel vilket jag uppskattar. Det finns dessutom en del foton i boken som gör att allt blir mer verkligt, det är foton som Lundborg själv tagit under sina resor.

Jag rekommenderar den verkligen. Det är en viktig bok och det är svårt att inte tänka på flyktingdebatten som pågår just nu när jag läser. Nu för tiden kanske det pratas om kulturer istället för raser, men försöken att dela upp världen i ett "vi" och ett "dom" är skrämmande lika.

12 kommentarer: