Den äldste av Christopher Paolini

Originaltitel: Eldest

Sidor: 687 (Kartonnage)

Serie: Arvtagaren (del 2)

Ålder: 12-15

"Eragon och Saphira lyckades rädda rebellerna från ett ödesdigert nederlag i det stora slaget vid Tronjheim. Men för att lära sig mer om magi och stridskonst, och slutligen bli en riktig drakryttare, måste Eragon till alvernas rike Ellesméra. Det blir en färd fylld av upplevelser och insikter - men också av smärta och förräderi. Kanske går det inte ens att lita på de som står honom närmast?

Samtidigt har den onde Galbatorix fått upp ögonen för Eragons hemby Carvahall, och livet där är inte längre lugnt och undanskymt. Och Eragons kusin Roran har fått en egen strid att utkämpa - en strid som kan hota allt som Eragon har kärt."

Det här är då andra boken om Eragon och Saphira. Jag har för mig att jag skrev att första boken knappt gav en tid att andas då det alltid hände något, men här har det varit nästan som en enda lång andningspaus. Det gick verkligen inte fort fram.

Jag var inte helt förtjust i delarna där Eragon och Saphira har sin utbildning hos alverna. Det blev lite långdraget. Då uppskattade jag nog Rorans del av berättelsen mer den här gången. Där hände det saker! Det är ändå en ganska ordentlig tegelsten så hade allt varit stilla hade jag antagligen blivit lite galen till slut.

Ibland ville jag dessutom nästan ta fram skämskudden när jag läste om Eragons kärlekstrånande. Den delen hade jag kunnat vara utan.

Men på slutet började det röra på sig igen. Där kom det överraskningar och action. Nu kanske det låter som att jag inte gillade den här boken alls, men det gjorde jag. Den var bara lite långsam och utdragen vissa gånger.