Daisy Jones & The Six av Taylor Jenkins Reid

Originaltitel: Daisy Jones & The Six

Sidor: 380 (Inbunden)

Recensionsexemplar: Från Bookmark förlag, tusen tack! 

"Alla var där. Alla minns det olika.

Under en period var Daisy Jones & The Six överallt. Deras album spelades på alla klubbar, de sålde ut arenor över hela världen och deras musik definierade en hel era. Så plötsligt, den 12 juli 1979 splittrades bandet. Utan att någon fick veta varför. Förrän nu.

De var älskare och vänner, bröder och rivaler. Rockbandet The Six kunde knappt greppa vilken tur de hade innan allt tog slut. Detta är deras berättelse om hur allt en gång började och de vilda nätterna som följde.

Men bandmedlemmarna minns sanningen olika. Det enda som samtliga är ense om är att från den stunden då Daisy Jones barfota klev upp på scenen på The Whisky blev ingenting sig likt.

Att skapa musik handlar aldrig bara om musiken. Och ibland kan skiljelinjen mellan ljudvågor och känslor vara svår att uppfatta.

Daisy Jones & The Six är berättelsen om bandets upp-gång och dramatiska fall, vid toppen av deras framgång. Det är en omvälvande kärlekshistoria och ett ikoniskt porträtt, skrivet som ett muntligt vittnesmål över ett av 70-talets främsta (men aldrig existerande) rockband."

För ett tag sedan läste jag författarens förra bok, The Seven Husbands of Evelyn Hugo och tyckte den var väldigt bra. Efter det har jag velat läsa Daisy Jones & The Six. Jag var nära att köpa den på engelska flera gånger men nu när den kom på svenska och jag fick frågan om jag ville läsa den blev det perfekt!

Egentligen har den väldigt mycket emot sig. Jag har aldrig varit intresserad av musikbiografier och är det mycket droger i en berättelse brukar jag snabbt tappa suget. Men av någon anledning spelar inget av det någon roll när jag börjar läsa Daisy Jones & The Six. Jag är fast från sida ett och längtar verkligen efter boken de gånger jag måste pausa.

Den är skriven i intervjuer vilket gör att det många gånger märks hur olika bandmedlemmarna upplevt saker. Ofta säger de helt emot varandra när de försökt tolka andras känslor och ageranden. Ibland resulterar det i lite roliga historier, men allra mest slutar det i sårade känslor och missförstånd. Oförmågan att se vad andra behöver för att må bra och känna sig sedd.

Det är en fascinerande bok som drar in mig så pass att jag verkligen bryr mig om karaktärerna. Trots att de inte är lätta att känna med alla gånger. Droger har ju inte direkt rykte om att få folk att bete sig logiskt. Men jag är där och vill bara att allt ska gå bra. Lite extra mycket håller jag tummarna för Daisy. Hon beter sig absolut inte bra alla gånger men det gör mig så ledsen att läsa om hur hon håller på att förstöra sig själv på olika sätt.

Efter att själva berättelsen är slut kommer låttexter till bandets låtar. Och det jobbigaste med den här boken är bandet inte finns på riktigt. Jag kan inte lyssna på låtarna, jag kan inte stilla mitt behov av att googla fram bilder på hur de såg ut. Inget av det går men allt har känts så verkligt! Jag har ju precis läst en biografi om bandet!

Det kommer klia i min hjärna ett tag att de inte finns på riktigt. Men det är det värt för jag är övertygad om att jag har läst en bok som kommer hamna på listan över årets bästa böcker.