Tio över ett av Ann-Helén Laestadius

Originaltitel: Tio över ett

Sidor: 261 (Kartonnage)

Ålder: 12-15

"Maja kan inte sova. Hon vill, men hon kan inte. Varje natt ställer hon klockan på tio över ett. Vem ska annars väcka mamma, pappa och lillasyster när huset rasar ner i gruvhålet? Under sängen har hon en väska med ombyten, ficklampa och andra viktiga saker. Om de måste fly, hals över huvud.

LKAB spränger under jord och Kiruna ska flytta. Familjen har fått en ny fin lägenhet, men det enda Maja vill är att bo kvar i sitt gamla hus. Hon litar inte på politikerna och bolagscheferna som säger att stan inte kan rasa. Hon hör ju mullret av sprängningarna på natten, hon känner ju hur marken skakar!

Maja oroar sig för att bästisen Julia ska bli tvungen att flytta till Luleå och att Albin i parallellklassen ska bli kär i någon snygg handbollstjej. Men ingenting skrämmer henne lika mycket som gruvan."

Det är en väldigt underlig känsla att läsa något som handlar om något som är så nära ens eget hjärta på det här viset. Jag är född och uppvuxen i Kiruna, jag flyttade därifrån när jag var 16. Då var jag urless på stan, kunde inte komma därifrån fort nog. Det är först nu på senare år jag börjat tycka om den igen, kunna uppskatta hur vacker den är och känna värme över många minnen.

Och då ska allt ändras. Precis som för Maja är det för mig väldigt sorgligt. Hus jag sett under så många år kommer försvinna eller flyttas, gator jag promenerat på likaså. Det är faktiskt väldigt jobbigt att tänka på. Jag är inte rädd som hon är, jag bor inte där längre och jag har faktiskt aldrig haft de här rädslorna som hon går runt med. Mycket har jag oroat mig för i mitt liv, men aldrig gruvan, jag har vaknat till bullren mitt i natten och känt dem men aldrig varit orolig. Ändå förstår jag henne, jag lider med henne, för panikattacker har jag haft och de är vidriga.

Det är så otroligt bra skrivet, alltihopa. Hennes oro som tar upp otroligt mycket av hennes liv, men också de vardagliga sakerna som alla tonåringar kämpar med, kärleken, vänner, skola. Jag älskar den här boken, alla borde läsa den, vare sig man bor i Kiruna eller inte, vare sig man är i "rätt" åldersgrupp eller inte.

Jag lånade den från biblioteket men kommer garanterat vilja ha den i min egen bokhylla framöver. Om inte annat kommer det vara fint att läsa om den någon gång när Kiruna inte är längre samma stad som jag växte upp i, när allt har förändrats.

 "Vi tog oss bara till halva slalombacken, sedan sjönk vi ner på knä i snön och lät solen ovanför gruvberget blända oss. Det är klart att solen ska stiga precis där. När Hjalmar Lundbohm och arkitekterna byggde Kiruna var de smarta, såg till att allas blickar alltid skulle vila på berget som föder oss. Så att vi aldrig glömmer varför vi bor där vi bor."     - sid 24

"Kiruna är inte som andra städer med raka, fina gator på platt mark. En promenad i stan är som en mindre fjällvandring, upp och ner i slingrande kvarter." - sid 26