De ensamma av Anna Kuru

 

Originaltitel: De ensamma

Längd: 7 h 6 min

Uppläsare: Lo Kauppi

"Kiruna, 1975. Efter vårens våldsamma islossning har sommaren kommit, varmare än på många år. Utanför gruvstaden ligger ett ensamt hus längs en lång grusväg. Där bor Carina. Hon är fortfarande tonåring, men med pappan som arbetar hela dagarna och mamman som sjunker allt djupare in i sin sjukdom blir det hon som får ta hand om lillasystern. Ansvaret för familjen vilar på hennes axlar, men Carina vill bara bort därifrån, särskilt efter det som hänt. 

På midsommaraftonen tar familjen båten ut på älven för att njuta av midnattssol och harrfiske, precis som de brukar. Men när natten övergår i dag har allt oåterkalleligt förändrats."

Vilken berättelse. Kort men med stort innehåll.

Redan från början känner jag som läsare hur något skaver. Familjerelationerna är ansträngda, unga Carina får ta alldeles för mycket ansvar och är som en extra mamma för sin lillasyster. Det ligger en tryckt stämning i hemmet och jag bara väntar på att något hemskt ska hända. Kuru skriver otroligt skickligt, hon avslöjar inte en enda detalj för tidigt. Det är först när boken är slut som allt faller på plats och jag sitter där med en klump i magen.

Jag som är född och uppvuxen i Kiruna transporteras till skogarna med hjälp av hennes ord. Jag hör älven, ser de ljusa sommarnätterna och hör regnet som smattrar mot taket. Miljöbeskrivningarna är fantastiska. 

De ensamma är en bok som verkligen känns.