Marina av Carlos Ruiz Zafón

Originaltitel: Marina

Sidor: 264 (Pocket)

"I maj 1980 försvinner plötsligt femtonårige Óscar från sin internatskola i Barcelona. Under sju dagar och sju nätter vet ingen var han är.

Allt börjar hösten dessförinnan, när Óscar smyger in i ett övergivet hus och hittar en gammal klocka som tar honom tillbaka i tiden. I huset träffar han också Marina och hennes far, som båda bär på en tragisk hemlighet. Marina tar med Óscar till den närliggande kyrkogården, där något märkligt sker en gång i månaden, den fjärde söndagen klockan tio på morgonen. En beslöjad kvinna kliver ner från en hästdroska, lägger en ros vid en namnlös gravsten och stannar endast en liten stund innan hon försvinner.

En dag bestämmer Marina och Óscar sig för att följa efter den hemlighetsfulla damen. Hon beger sig ner i djupet av stadens underjordiska labyrint. Där börjar deras äventyr."

Herregud vilken berättelse! Det blir helt jäkla magiskt när man kombinerar Zafóns otroliga språk med en berättelse som innehåller allt från kärlek till lite skräck. Den var verkligen underbar.
Tidigare har jag läst Vindens skugga av författaren och den älskade jag. Jag trodde nog inte att det gick men jag gillar Marina ännu mer, den passar mig som handen i handsken.

Jag plockade äntligen upp den efter att ha läst att historien var ganska läskig på någon blogg, jag minns inte exakt vilken nu. Det hade jag inte riktigt förstått tidigare, jag trodde att den var lite åt det övernaturliga hållet men inte så mörk. Så när jag fick läsa det blev jag så klart extra nyfiken.

Och det blev ju som ni förstår en fullträff. Det är vackert, finstämt, hemskt och sorgligt. Den har allt, den är perfekt!