Dagboken av Nicholas Sparks

Originaltitel: The Notebook

Sidor: 224

"En man och en kvinna sitter på en bänk. Han har en dagbok i sitt knä och han läser för henne, han läser en historia om en kärlek - den största...

 North Carolina, 1946.

Fjorton år tidigare träffade han flickan han aldrig kunnat glömma. Nu har Noah återvänt hem till North Carolina efter andra världskrigets terror, och han tänker på Allie som fick honom att inse att kärlek vid första ögonkastet faktiskt är möjligt. De var unga, passionerade - och kom från olika världar. Han fattig, hon rik. 

Kanske hade historien kunnat sluta där. Men så återvänder Allie. Förlovad med en framgångsrik man och med bröllopet runt hörnet är det något hon måste fråga Noah om..."

Jag har flera gånger tänkt att jag inte skulle bry mig om att läsa den här boken. För filmen är en favorit hos mig, och jag har hört att boken inte har samma känsla. Att filmen faktiskt är bättre för en gångs skull. Men så kom boken in till min förra praktik och jag hade presentkort och ja, då blev det så här.

Och filmen är bättre, faktiskt. Flera gånger om. Den gråter jag till varje gång jag ser den. Boken grät jag inte alls till. Men det är inte en dålig bok, den är bra. Bara inte på samma sätt, känslorna kommer inte fram lika tydligt och jag fastnar inte lika mycket för karaktärerna.

Det är dock fortfarande en fin berättelse även i bokform, om en väldigt vacker kärlek.

Avslutar med en favoritdel jag hittade, en liten del ur en dikt;

"Först då lärde jag livets under
Om kärleken så ljuv och het
Jag sökte dig och fann mitt hjärta
Nu är jag din i evighet."