Gargoylen av Andrew Davidson

 

       Originaltitel: The Gargoyle     Sidantal: 452

"Den vackra och namnlösa berättaren i Gargoylen kör längs en mörk landsväg när han tycker sig se ett pilregn komma rakt emot honom. Han kör av vägen ned i en ravin och vaknar upp på en brännskadeavdelning där han får utstå alla helvetets kval och smärtor i form av den behandling han måste genomlida för att överleva. Bränd till oigenkännlighet har han förvandlats till ett monster. Det enda han vill är att bli så pass frisk att han kan begå självmord.

Så en dag kommer Marianne Engel - en tilldragande och mystisk skulptör av gargoyler, groteska statyer av fantasiväsen - till avdelningen och avslöjar att de båda varit älskande en gång i tiden. Då, i ett medeltida Tyskland, var han en svårt brännskadad legosoldat och hon en ung nunna som skötte om hans brännsår och fick honom att tillfriskna i det berömda klostret Engelthal. Allt eftersom hon berättar på sitt sheherazadiska vis och väver samman berättelsen med lika fascinerande historier om odödlig kärlek i Japan, England, Italien och på Island, så märker han att livsgnistan kommer åter, och med den även förmågan att älska någon igen - Marianne."

 Vilken historia det här är! Huvudberättelsen om den brännskadade mannen och Marianne Engel är riktigt bra. Först var jag inte så förtjust i de andra berättelserna, de som hon berättade, men efter ett tag insåg jag att jag såg fram emot dem; berättelsen om deras kärlek i ett annat liv, och de andra sagorna om lika stark kärlek.

Jag tycker verkligen om den här boken. Den drog in mig i sin värld och varje kväll när jag lade mig för att läsa såg jag fram emot att få komma tillbaka till den.
Språket är också något jag gillar, tonen i det. Vid ett tillfälle skriver han om hur läkningen känns, när hud han fått transplanterad på sig blir torr;

"Myror som kilar omkring under huden är inte bara en klichéartad, utan även helt otillräcklig beskrivning. Skoggshuggartermiter med små motorsågar kanske; eller vinkarkrabbor i tagelskjortor och glasfiberskor som drar pyttesmå plogar gjorde av taggtråd. Subepidermala kackerlackor som steppar med dubbade fotbollsskor och cowboysporrar? Ja, kanske."

Det är en bok som lämnar ett litet tomrum efter sig. Där jag saknar karaktärerna, och jag vill höra fler berättelser.