Jag är skillnad av Bobbi A Sand

Sidor: 301

"Maxi Delica, eller Jonathan Lindgren som han egentligen heter, är en 22-årig kille - fotomodellsnygg, med hög intelligent och ett brinnande hat. Han är sångare i Permafrost, ett band på uppgång och börjar få status som rockikon - om än bara i industriscenens något begränsade tillvaro. Alla älskar Maxi Delica, och lika många hatar honom. Livet är en scen och världens samlade ögon betraktar Jonathan. Eller Maxi.

Men i ensamheten skallar det tomt, och pendeln svänger allt snabbare mellan depression och skapande. Det utsvävande livet på turnéerna, och den provocerande attityden som får människor att antingen avsky eller beundra honom, börjar ta ut sin rätt. För att inte tala om drogerna.

En kollaps är oundviklig. Men vem är Jonathan egentligen, när det blir tyst omkring honom - när strålkastarljusen slocknar och han inte längre står på en scen?"

Det här är då andra boken jag läser av Bobbi A Sand, och jag tror jag gillar den här ännu bättre faktiskt. Kanske för att jag upplever den som mörkare än förra. Vilket på något vis träffar mig mer i hjärtat. Och precis som i förra boken så är det vissa rader och situationer som gör att det känns lite extra för att de träffar helt rätt.

Jag läser mycket om påhittade monster och ondskefulla människor annars, men de här böckerna handlar också om monster, bara på ett annat sätt. De där som bor inom en och äter upp en från insidan, det som nödvändigtvis inte syns utåt hela tiden. Undantryckta minnen, ångest och självdestruktivitet till exempel. Saker som i Jonathans fall går bra att gömma som något påhittat i den han blir på scen. Och det är riktigt intressant att läsa om.

Det märks att författaren gillar att fundera över hur vi människor fungerar i det vi tänker och känner. Man får som läsare ta del av det när man följer huvudpersonerna i deras eget mörker.

Mina favoritdelar är nog när han pratar med en psykolog, när han börjar nysta upp allt. Att få ta del av det och lägga ihop pusselbitarna, det var en läsning som verkligen kändes.
Så när bokens sidor var slut kände jag lite "Men, nej, du kan ju inte sluta här bok! Jag vill få fortsätta och se hur det går!" För jag gillar Jonathan.

Tack för boken Bobbi!