Originaltitel: Hon går genom tavlan, ut ur bilden
Sidor: 295 (Pocket)
"Hanna är tio år och hennes bästa kompis heter Karin. Hela sommaren har de lekt med varandra och byggt kojor i skogen. Men när höstterminen börjar ändras allt. Karin vill hellre vara med de andra tjejerna och det blir med ens alldeles tomt runt Hanna. Ingen pratar med henne och hon tvingas gömma sig på rasterna för att inte bli slagen, mulad, retad eller dränkt i toalettstolen.
Flera år senare står Hanna vid ett sjukhusfönster och ser ut. Där finns froståkrarna, längtansvattnet och mörkerskogen, där finns människor, närhet, hud. Hon undrar hur kyssar smakar och känner hur tungt det är att andas härinne. Själen får astma, dårskapen växer.
Hon är fortfarande ung, här kan hon inte stanna."Rebecka på Läsa är att leva skickade den här boken åt mig i sitt senaste paket. Jag har inte läst något av Johanna Nilsson tidigare, men just den här boken fanns faktiskt på min önskelista för flera år sedan. Det blev bara aldrig av att jag skaffade den då.
Det är en tung bok att läsa tycker jag. Ämnet är jobbigt, Hanna har det inte alls lätt och jag lider med henne för varje sida jag vänder. Jag mår illa av hur vidriga hennes klasskompisar är, både mot henne och mot en annan tjej som också är utsedd på hackkyckling. Och hur alla vuxna bara blundar för det, det gör mig arg.
Hanna som vuxen får vi läsa om i kursiv stil i slutet av varje kapitel. Då hon är på sjukhuset, hon har skadat sig själv och mår inte alls bra. De stycken får jag läsa ganska snabbt och inte fastna vid så mycket för jag uppfattar någonstans att hon skurit sig och det är en sak jag vissa gånger har svårt att läsa om.
Men samtidigt, mitt i allt det svåra, är den väldigt vackert skriven. Författaren har ett speciellt språk, vissa formuleringar är otroligt fina och träffsäkra.
"Hon skulle vilja fråga om han vet hur farligt det är att röra vid en annan människa, att lita på någon. De försvinner ändå alltid bort. Bäst att sluta en mur kring ensamheten, då vet hon i alla fall vad hon har. Ensamheten kan hon inte förlora."Så jag är glad att den äntligen blev läst!
Åh, den är så bra. Det är länge sen jag läste den och nu blir jag så sugen på att läsa om den. Stark och tung, absolut. Men så bra.
SvaraRaderaOmläsning är bra! :)
RaderaJag läste precis uppföljaren, Gå din väg men stanna. Rekommenderas.
SvaraRaderaKommer absolut läsa den också men får ta en liten paus :)
RaderaHöll i ett exemplar på secondhand för ett tag sen, men valde att hoppa det köpet. Nu ångrar jag mig!
SvaraRaderaDu får hoppas det dyker upp igen! :)
RaderaÅh men så fint det citatet du plockat ut är! Och hjärtskärande
SvaraRaderaVisst är det!
RaderaDen läste jag som tonåring, älskade den då! Vågar nog inte läsa om den idag ifall jag inte skulle gilla den. Den får vara ett fint minne helt enkelt :)
SvaraRaderaVissa böcker ska man nog lämna så! :)
RaderaKommer ihåg att jag inte gillade den alls. Visst var det väl så att huvudpersonen fick ha en snöglob i sitt rum men inte dricksglas för att hon kunde skada sig på glaset? Det var en del som var för ologiskt för mig. Jag har läst någon mer bok av författaren och har kunnat konstatera att hennes böcker inte är för mig. Det är tur att olika människor uppskattar olika böcker
SvaraRaderaDet var nog i vuxendelen och de delarna skummade jag igenom en del för att det blev för svårt att läsa med antydningarna om hennes självskade beteende så kan faktiskt inte säga om det var så!
Radera