Originaltitel: Helvetet jag kallade kärlek
Sidor: 271 (Inbunden)
Recensionsexemplar: Från Ordberoende förlag, tusen tack!
"Lena Bivner beskriver sig själv som en stark person med en ordnad tillvaro och ett stort socialt umgänge. Ändå trillade hon dit. Det visar att i stort sätt vem som helst kan hamna i en förgörande relation.
Lena Bivners debutroman är en uppriktig berättelse som bygger på erfarenheter från en drygt fem år lång relation där hon själv bröts ner bit för bit. En tillvaro som pendlade mellan ömhet och aggression, mellan värme och kyla och där ljuva smekningar snabbt blev till hat, hot och kontroll. En tillvaro där varje timme blev oförutsägbar.
Psykisk misshandel lämnar inga blåmärken eller benbrott men den sargar själen och upplevs av många som värre än slagen. Fysisk misshandel har alltid inletts med en längre period av psykisk misshandel. Förhoppningsvis kan den här berättelsen kasta ljus på ett stort problem som det idag talas relativt lite om."Det här är en biografi, om författarens tid i ett förhållande som innehöll väldigt mycket psykisk misshandel och även en del fysisk. Saker kastades mot henne, hon blev knuffad och fasthållen. Ni som läst mitt inlägg som kom upp för några veckor sedan om en annan bok som handlade om en destruktiv relation kanske lätt kan se varför jag valde att be om ett exemplar av den här boken.
Trots det var jag inte beredd på hur hårt den skulle träffa. Att det skulle bli ännu större igenkänning den här gången. Det Lena Bivner har varit med om var vissa gånger ordagrant sådant jag varit med om, precis samma ord som jag fått höra. "Du går inte att lita på, du kommer aldrig få ett seriöst förhållande, det är något konstigt med dig" och så vidare i all oändlighet. Att inte längre ha rätten att säga nej till sex, att konstant få höra hur fel man är och speciellt den där ändringen i luften. Den man går och är rädd för hela tiden. Ni anar inte hur bra man blir på att läsa av humör när man är i ett sånt här förhållande, minsta lilla skiftning och alla nerver spänns.
Det gör ont att läsa. Jag vet att det är en biografi och att författaren nu har tagit sig ur den relationen, jag vet att det tack och lov slutade lyckligt. Men under läsningen sitter jag ändå där, bönar och ber att hon ska lyssna på sina vänner tidigare, lyssna på magkänslan som säger att allt är fel. Men hon tänker som man gör i den situationen, "om jag bara försöker lite mer, om jag bara visar ännu mer kärlek så kommer han förstå att han inte har något att oroa sig för." Det händer aldrig.
Helvetet jag kallade kärlek är en otroligt viktig bok. Det är ett tungt ämne men den är ändå omöjlig att lägga ner. För mig tog det ungefär ett dygn, jag började en kväll, läste ungefär hälften och fortsatte direkt efter jobbet dagen efter och då tog den slut.
Jag hoppas den kommer nå ut till väldigt många. Vare sig man är i ett sånt här förhållande, har varit det tidigare, eller inte har någon erfarenhet alls av det så behöver den läsas. För det kan hända vem som helst och de som varit eller är utsatta behöver veta att de inte är ensamma.
"Peters manipulativa skicklighet hade fått mig att köpa i stort sett alla de riktlinjer och regelverk han satte upp för relationen. Men det som gällde mig, gällde inte Peter." - sid 169
"Det som tidigare varit onormalt, som våld, förnedring och känslomässig berg-och-dal-bana blir närmast en självklarhet. Du anpassar dig successivt till Peters krav på dig. Och det gör du i hopp om att han ska bli snäll igen, så där snäll och charmig som han var i början." - sid 255
Det här låter som en passande bok till någon jag känner som i detta nu försöker slå sig fri från en mycket paranoid och misshandlande man. Två år har det gått och oavsett hur mycket man tjatar och försöker resonera är personen så fast i den här vidriga sörjan att de inte lyssnar. Men nu kanske... Hoppas jag!
SvaraRaderaVet själv hur det är med psykisk misshandel sen uppväxten och jag känner igen det här med att man tycker att det är värre än fysiska slag. Jag ÖNSKADE att jag blev slagen när jag var barn, jag gick ärligt talat och önskade att jag skulle bli det, för då hade jag åtminstone bevis att visa upp. Hemskt när det blir så....
Misshandel av alla dess slag är inget annat än vidrigt.
Åh hoppas personen lyckas ta sig ur det! Det är verkligen hemskt när man fastnat och inte kan ta till sig det familj och vänner säger för att hjälpa.
RaderaHon skrev precis det i boken, att hon ibland längtade efter ett blåmärke för att kunna ha något synligt bevis.
Hen sa faktiskt igår att hen precis hade läst ut den här boken! Så blev glatt överraskad. Hen ska låna ut boken till mig så jag också får läsa den.
RaderaJa, visst låter det sjukt? På ett sätt ska man ju vara glad att man inte blev/blir slagen, men ibland är det nästan mer önskvärt för fängelset inom en är så mycket värre.
Hoppas verkligen hen lyckas ta sig bort från den destruktiva relationen också!
RaderaSäg gärna vad du tyckte efter att du har läst den!
verkar inget vidare
SvaraRaderaNej att vara fast i ett sånt förhållande är verkligen inget vidare!
RaderaStarkt och viktigt. Kommer kanske att läsa den.
SvaraRaderaGör det!
RaderaNyss läst ut den efter att ha sträckläst den hela förmiddagen. Jag har liknande erfarenheter och därför var det väldigt tungt att läsa. Men desto viktigare känner jag därför att det är att sådana här böcker finns. Att läsa om andra kan göra att man slipper känna att man är ensam om sina erfarenheter. Och kanske kan det också göra att man vågar ta steget att komma ur det.
SvaraRaderaDet var verkligen tung läsning, men samtidigt skönt att få bekräftelse på att man själv inte varit galen eller är den enda som varit i den här situationen.
Radera