onsdag 27 juni 2018

Min kamp och vägen tillbaka av Tea Gärdlund (idag blir det personligt)


Originaltitel: Min kamp och vägen tillbaka
Sidor: 347 (Häftad)
"Min kamp och vägen tillbaka är en självutlämnande berättelse om Tea Gärdlunds tid då hon var utsatt för psykisk och fysik misshandel av sin tonårskärlek. Efter att ha mått dåligt i det tysta under alla år skriver hon nu ner sina minnen som terapi för sig själv - och för att hjälpa andra."
Det här blir ett väldigt personligt inlägg, jag kan inte skriva det på annat sätt. För att Tea som skrivit den här boken har rätt, den som varit utsatt för någon sorts våld ska inte skämmas, det behövs pratas om så folk som varit/är där kan se att de inte är ensamma.

Usch vad jag har mått illa medan jag har läst den. Det är vidrigt, allt som Tea utsatts för. Det är vidrigt att det finns saker jag känner igen mig i. Det var därför jag valde att köpa den från henne, för att jag hade en känsla av att det kunde hjälpa mig i min egen bearbetning av det sjuka förhållandet jag var i från sommaren 2016 till sommaren 2017. Fast för Tea var det fysiska mycket värre än det någonsin var för mig. Jag blev indängd i väggar, inlåst och fasthållen så pass hårt att det lämnade blåmärken medan hon hade det tusen gånger värre i den delen och jag är imponerad över hur stark hon är som orkar skriva om det och genomleva det igen.

Men den psykiska misshandeln, det är i de delarna jag kan känna igen mig mest i Teas berättelse.

Hur det är att konstant bli anklagad för att vara ute efter andra killar, att bara vilja ha uppmärksamhet av andra och inte veta hur man älskar någon på riktigt. Att höra hur svår och fel man är, att man ska vara glad att han älskar en för ingen annan kommer göra det. Att allt alltid är ens eget fel. Och när han är våldsam är det ju bara för att han älskar en och inte vill att man ska lämna honom, hur kan man inte förstå det? Att hela tiden man inte är tillsammans behöva vara fast i telefon för att han ska höra så man inte pratar med någon annan kille. Att inte få följa med in på affärer för att han påstod att alla killar bara glodde på en och det var ju ett bevis för att man legat med dem eller att man ville ha deras blickar mer än vad man ville ha honom.

Vet ni vad allt det här gör med en människa till slut? Det gör så man känner sig galen. Det är inte ens en överdrift, det fanns dagar då det kändes som det var något som var på väg att brista i huvudet på mig för att jag inte visste in eller ut längre. Var jag så hemsk som han sa? Var det sant att ingen annan än han verkligen kände mig? Varken min familj eller mina vänner? Han drog till och med in er som läser bloggen, förklarade för mig att ni inte skulle tycka om mig om ni träffade mig i verkligheten. Gjorde allt, inser jag nu, för att isolera mig och få mig att tro att jag inte kunde vända mig till någon.

Flera gånger har jag ljugit för mina kollegor och sagt att jag inte kunnat komma på middagar de hade. Inte för att han rakt ut förbjöd mig att gå, han sa istället "Gå du, MEN då kommer det ju antagligen ta slut mellan oss efter ikväll". Jag hade planerat att hälsa på min pappa påsken 2017, men det var samma sak, ”Åk du, men vi kommer antagligen inte överleva den här helgen då”. Och när man är överkörd, när man är beroende av en människa på det destruktiva sätt jag var, då hittar man på undanflykter till alla andra och stannar hemma, för det blir lugnast så och han är ju den enda som egentligen tycker om en, enligt honom.

Det känns som att det aldrig kommer gå att lita på någon igen efteråt. Jag fick panik bara av tanken efter att det äntligen tagit slut, det var omöjligt att ens föreställa sig att lita på eller vara nära någon, det fick hjärtat att rusa och allt att snurra. Det är först för någon månad sedan, när nästan ett år hade gått, som jag började prata med någon som fått mig att sänka mina murar lite, som fått mig att våga. Och samtidigt som jag läste om Teas osäkerhet inför killar hon träffade när hon och "Peter" gjort slut kände jag igen min egen osäkerhet. För man glömmer vad normalt är. Man glömmer hur det är att inte behöva redovisa allt man gör. Man glömmer hur en vanlig, bra kille är. Det är konstigt för mig att träffa någon som faktiskt vill äta ute eller gå på bio med mig. Och jag vet ibland inte vart jag ska fästa blicken, för mitt ex anklagade mig så mycket för att titta på andra att min spontana reaktion fortfarande är att bara titta ner.
"Jag gick alltid på helspänn, jag önskade att jag inte träffade på någon när jag var på affären för att slippa få skit för det sen. Jag drog mig undan, den enda jag umgicks med under en tid var Peter. Jag vågade inte annat. Då hade han kontroll på mig och jag slapp få alla dess skuldkänslor." - sid. 64

"Men när han och jag började träffas lite mer så visste jag inte riktigt hur man skulle vara i ett förhållande. Visste inte hur det var att ha ett förhållande där våld inte var en del av vardagen." - sid. 164
Tack Tea för din viktiga bok, för att du vågar dela med dig. Och om ni är i ett förhållande med någon som inte behandlar er bra, be om hjälp. Ingen har rätt att utsätta dig för kränkningar, våld eller annat beteende som skadar dig. Psykisk misshandel är också misshandel, det kanske inte lämnar blåmärken men det betyder inte att det är okej. Det är inget någon ska behöva stå ut med. Kvinnofridslinjen finns till exempel och är öppen dygnet runt på telefonnummer 020 - 50 50 50.

30 kommentarer:

  1. Men kära V, jag hade ingen aning om att du varit utsatt för detta. Så bra att du ändå kommit ur det. Och utan att ha träffat dig kan jag säga att du verkligen är värd att älskas. Och glöm inte att de flesta männen aldrig skulle drömma om att behandla en kvinna på det viset. Kom ihåg att i sådana fall som du skriver om så är skulden hans och ingen annans. ❤️

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för dina fina ord! <3 De värmer verkligen. Jag är på ett mycket bättre ställe i livet idag och får bra med hjälp för att ta mig vidare!

      Radera
  2. Tack för att du delar med dig. Så fruktansvärt att läsa men så underbart skönt att du kommit därifrån. Stor kram.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Ja jag mår mycket bättre idag än för ett år sedan. Kram!

      Radera
  3. Vad fint att du vågar dela med dig. <3 Och tack för att jag fick vara en liten, liten del av din väg tillbaka förra sommaren. Stor KRAM!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack själv för hjälpen! <3 Kram!

      Radera
  4. Ledsen för din skull <3 så skönt att du är ifrån det <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! <3 Jag är också glad att det tog slut innan det gick ännu längre.

      Radera
  5. Jag hade ingen aning. Jag antog att det handlade om olycklig kärlek och någon som svek när du ibland lämnade små kryptiska hintar på bloggen. Det här är ju fruktansvärt! Jag är så glad för din skull att du tog dig bort från det destruktiva och vågade lita på att det finns något bättre, att du inte alls är den han försökte framställa dig som.

    Och du: jag gillar dig! Säkert har du många "riktiga" vänner som älskar dig, släktingar som skulle göra allt för dig, grannar som tycker du är jättetrevlig, arbetskompisar som verkligen uppskattar dig - tro aldrig för en sekund att du är så ensam som han försökte få det att låta som, eller att du inte är lika vacker, värdefull och viktig som någon annan.


    Tack för att du delade med dig. Önskar dig allt gott! Känn stödet från alla oss här ute.
    Kram, Mona (alias Joelinda)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det har varit en läskig tanke att öppna upp sig så här väldigt om det men det var dags nu. Om jag kan vända det till något positivt som kan hjälpa någon annan, då känner jag att jag borde göra det.

      Tack! <3 Jag har världens bästa familj och otroligt fina vänner, både utanför skärmen och här online, många av er som läser bloggen till exempel! Trots att jag i princip försvann i ett halvår (tog bort Facebook och Instagram pga honom) så har familj och vänner varit kvar och kämpat för att få bort mig från det dåliga när de insåg hur saker låg till. Jag är tacksam för alla <3.

      Kram

      Radera
  6. Så fruktansvärt. Och så starkt och modigt av dig att dela med dig. Du är värdefull, precis som du är. Och utan att känna dig IRL kan jag säga att du är en fin vän. Jordnära, äkta och genuin.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla för de orden, de värmer otroligt mycket <3

      Radera
  7. Så starkt av dig att dela med dig! <3

    SvaraRadera
  8. Du är fantastisk!! :D Du är modig som öppnade upp dig från första början och tog dig ur och bort ifrån det. Och nu när du delar med dig din historia och fina råd kan det betyda oerhört mycket för någon annan!


    Jag har ju aldrig träffat dig men jag tycker du är underbar precis som du är! För att du är..ja just du! :D Så kul att du kom tillbaka, jag vet att jag tänkte på dig ibland när du var borta, hoppades allt var bra. Men sluta aldrig vara dig själv, gör sånt som du älskar att göra! Du är värd all lycka! :) Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla du för din fina kommentar!! <3 Det hjälper fortfarande att se att han bara ljög och det visst finns andra som bryr sig och känner mig. Tack! Kram!

      Radera
  9. Det är så viktigt att orata om det här! Jag har själv haft en nära vän som var tvungen att sluta umgås med några killar som hennes pojkvän inte tyckte om. Han sa om och om igen att hon måste välja mellan kompisarna och honom. Till slut valde hon sig själv! Människor behöver andra människor och det är alltid fint att känna sig älskad men det är viktigt att minnas att man alltid ska välja sig själv i såna här situationer, även om det är lättare sagt än gjort. Ledsamt att höra att du har behövt gå igenom det här men jag är så glad att du idag mår bättre. Jag är dessutom övertygad om att jag skulle gilla dig precis lika mycket i verkliga livet som här över bloggarna! Sköt om dig och gör saker som gör dig lycklig :) <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag håller med! Det är viktigt att prata om så man ser att man inte är ensam. Speciellt under tiden man är fast i det. Jag hoppas det här kan hjälpa någon. Vad skönt att din vän valde sig själv och inte lät någon bestämma över henne! <3 Och tack snälla!

      Radera
  10. Det är rent för jävlig att bli utsatt för misshandel, om den så är psykisk eller fysisk. Starkt av dig att ta dig ur, men självklart sitter en del ärr kvar. Jag vet hur det är att vara på helspänn.
    Många kramar till dig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är det, båda sorterna lämnar olika sorters ärr som man får kämpa med efteråt. Jag är ledsen att höra att du också vet hur det är att vara på helspänn! Kram!

      Radera
  11. läskigt... min far var väldigt svartsjuk... svårt att förstå dessa kontrollerande män.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är läskigt med de människorna. Speciellt när de verkar så bra i början.

      Radera
  12. Blev starkt berörd av det du berättar, vet hur det kan vara och är glad att du är modig nog att dela med dig! Är också glad att du kunde ta dig ur, vilket inte alltid är lätt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ledsen att höra att du vet hur det är! Att jag tog mig ut ur det får jag nog mycket tacka en väktare för, han ringde polisen en kväll trots mina ihärdiga böner att han skulle låta bli men de kom och när jag pratade med en av poliserna och hon sa att hon sett så många såna här situationer och det aldrig blev bättre så var det något som klickade och jag kunde äntligen sluta höra av mig till exet och börja bearbeta allt.

      Radera
  13. Nu har jag inte läst på länge... och vad säger man? <3!!!

    SvaraRadera
  14. (Jag har för övrigt 3 år med en sprutnarkoman i mitt förflutna. Det är svårt i efterhand att förstå hur man kunde hamna i något så destruktivt, men det är som Kjell Höglund säger, man vänjer sig. En liten, liten bit i taget flyttas gränserna för vad man tycker är normalt, acceptabelt. Hade någon sagt till mig, 'om ett år kommer du att befinna dig i den här situationen' så hade jag asgarvat. 'Jag?!?! Aldrig!!!')

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det stämmer verkligen som du säger, man vänjer sig. För det är ju inte som att det blir en mardröm på en gång. Det smyger sig på, man anpassar sig lite, lite i taget och tänker inte ens på det och till slut är man i ett eget helvete. Jag är glad att du också kom bort från det destruktiva du var i!

      Radera
  15. Jag har också liknande erfarenheter, för mig gick det så långt att jag tvingades få skyddad identitet. Det är starkt av dig att berätta, det berättas alltför sällan om sådant här tyvärr. Jag är inte heller så duktig på att gå ut med vad jag varit med om, trots att man egentligen inte alls borde skämmas. Det är ju inte vi som gjort fel. Och det är så viktigt att det kommer böcker som synliggör och visar upp dessa destruktiva relationer. För det är vanligare än man kan tro, och det är så viktigt att läsa att man inte är ensam. För när man är mitt inne i det och isolerad, då har man väldigt svårt att skilja på vad som är normalt och inte.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag är så ledsen att höra att du också fått vara med om något sådant här och dessutom att det gick så långt att du behövde få skyddad identitet! <3 Jag håller med dig, vi har inget att skämmas för och jag hoppas inlägg som det här kan hjälpa någon som kanske tror att de är ensamma i sin situation. Innebörden av ordet normalt försvinner ju verkligen till slut.

      Radera