måndag 27 juli 2020

Arvtagaren av Christopher Paolini


Originaltitel: Inheritance
Sidor: 905 (Kartonnage)
Serie: Arvtagaren (del 4)
Ålder: 12-15
"Många månader av träning och strider har fört med sig både segrar och hopp, men också hjärtslitande förluster. Dessutom väntar fortfarande den svåraste utmaningen: de måste möta Galbatorix. Och när de gör det måste de vara starka nog att besegra honom. En andra chans existerar inte. Ryttaren och hans drake har kommit längre än någon vågat hoppas. Men kan de besegra den ondskefulla kungen och återinföra rättvisan i Alagaësia? Och till vilket pris?
För inte så länge sedan var Eragon, drakryttaren, inget annat än en bondpojke, och hans drake Saphira endast en blå sten i skogen. Nu vilar en hel civilisations öde på deras axlar."
Nu är det över. Äventyren med Eragon och Saphira har tagit slut. Det känns faktiskt väldigt tomt. De har ju hängt med i några månader nu och även om det finns saker i böckerna som varit mindre bra har det varit härligt att få sträckläsa den här berättelsen.

Det är svårt att skriva om en bok som är sista delen i en serie. Det finns så mycket man kan råka spoila. Jag kan väl säga att jag inte är helt nöjd med slut, det kändes som att det borde ha blivit något mer. Efter allt så borde det ha funnits något mer.

Vilken resa det har varit ändå. Det är många sidor som har lästs och det har varit fint att se karaktärerna utvecklas. Eragon känns lite mer mogen nu när vi lämnar honom och Saphira är ju bara underbar. Även om jag fortfarande inte förstår författarens val när han ska skriva saker mer från hennes perspektiv. Han gör så att hennes tankar låter mycket dummare än hon någonsin gör när hon pratar med Eragon. Det här exemplet är nog från förra boken men det visar hur det ser ut i alla fall:
"När hon kom fram till Nasuadas hopfällda-vingen-röda-fjärilspuppan-tält"
Hon pratar aldrig med sådana beskrivningar när hon kommunicerar med andra med hjälp av tankar och jag tycker det är ett så konstigt val. Det känns helt enkelt inte rätt för hur hon är som karaktär.

Nu kommer det kännas konstigt att inte ha någon ny bok med dem att plocka upp. Samtidigt kan det nog vara skönt att ta sig vidare till andra böcker och nya äventyr!

2 kommentarer:

  1. Du har ju novellsamlingen kvar att läsa, om du får abstinens. :) Den finns på svenska nu och jag har inte bestämt mig än om jag ska läsa den på svenska eller engelska.
    Personligen tyckte jag att Arvtagaren hade typ 200 sidor för många miljöbeskrivningar, men det var spännande ändå. Slutet kändes som om det var öppet för en fortsättning, men det kanske aldrig kommer någon? Håller med om Safira - hon är alldeles underbar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är sant! Har funderat på om jag ska läsa den eller inte :) Den var verkligen lång och hade nog kunnat kortas ner en del, håller med om det!

      Radera