För då minns jag kärleken av Charlotte Alfvin och Minna Tunberger

                                                      Sidor: 213

"Charlotte och Jacob var unga och förälskade och såg fram emot att  få resa bort från vintermörkret och bara vara med varandra över jul och nyår. Men så drabbades stora delar av Thailand av flodvågen och Charlotte förlorade sin pojkvän och var själv mycket nära att dö.

Här berättar Charlotte genom sin barndomsvän, journalisten Minna Tunberger, den skakande berättelsen om djupaste förtvivlan och bottenlös sorg, om smärtan i det oåterkalleliga, om frågor utan svar. Men också glimtar av ljus i mörkret. Och om vändningen, som kom till sist - i mötet med en erfaren psykolog som hade verktygen som Charlotte behövde för att kunna bearbeta sitt trauma och få tillbaka glädjen och lycka i livet."

Jag kommer ihåg hur jag satt hemma hos pappa det året, satt vid datorn när resten av familjen lagt sig och läste på aftonbladets hemsida om den hemska katastrofen i Thailand, såg hur bilderna på de saknade blev fler och läste om hur antalet döda steg. Jag kunde knappt förstå att det hände på riktigt, all den sorg och smärta som så många fick gå igenom. Det var svårt att greppa.

Att få läsa om en enskild persons upplevelser, hur det verkligen var att befinna sig där, hur hon skiljdes från sin pojkvän och det helvete hon gick igenom både under själva vågen och efter, det var tung läsning. Inte dålig, bara otrolig tung eftersom det handlar om så jobbiga och svåra känslor och upplevelser.

För då minns jag kärleken är väldigt mycket. Det är fint att läsa om Charlottes och Jacobs kärlek, deras fina relation. Det är otroligt hemskt att läsa om katastrofen och hur Charlottes liv blev helt annorlunda efteråt. Och sedan sakta, sakta, så är det hoppfullt att läsa om vägen tillbaka till livet och glädjen, vägen till att kunna minnas den man förlorat med mer och mer glädje och att på något vis ta sig framåt igen.