Stöld av Ann-Helén Laestadius

 

Originaltitel: Stöld

Sidor: 440 (Inbunden)

"Som nioåring blir renskötardottern Elsa vittne till hur en man dödar en av hennes renar. Hon hotas till tystnad och blir smärtsamt medveten om att hennes ursprung väcker ett glödande hat.

"Stöld" är en vild och vacker jojk till renskötarlivet, men också en spännande roman om en sällan skildrad verklighet i norr. Där renar tjuvjagas och dödas brutalt och polisen inte utreder brotten. Där spänningarna mellan samer och andra bybor förgiftar generationer.

Hotet mot Elsa förändrar henne för alltid och genom åren bär hon med sig ett lent renöra som en ständig påminnelse. Familjen och släkten kämpar för rättvisa men i det tysta växer en desperation."

Stöld är en bok som känns. När den är utläst sitter jag med en frustration i kroppen. Jag känner mig less på oss människor och hur svårt vi har att acceptera varandra och leva sida vid sida. Det är en bok som gör ont att läsa. 

Det är inte bara hat mot samer som Elsa och hennes familj får kämpa mot; det är polisens ointresse att utreda när folk plågar och dödar deras renar, det är oron för klimatförändringarna som påverkar hur deras renar kan hitta mat och det är slitningar inom den egna kulturen där det ses som självklart att det är männen som ska vara huvudansvariga för renarna och föra det vidare i familjerna. Men tänk om inte alla vill? Vad gör den pressen med ens psykiska hälsa? Och mitt i allt finns Elsa som verkligen vill leva renskötarlivet fullt ut.

Jag älskar den här boken. För alla tunga ämnen den tar upp. För hur mycket den lär mig. För att den öppnar mina ögon för hur mycket hat det tyvärr finns. Den gör mig upprörd men det är nödvändigt. 

Blandat med allt det svåra finns beskrivningar av naturen som får mig att känna skogen runtomkring mig, att se norrskenet, att höra knastret av snö under skorna och känna kylan bita i kinderna. Det är en levande bok som jag verkligen rekommenderar att ni plockar upp.