Never let me go av Kazuo Ishiguro

 

Originaltitel: Never let me go

Sidor: 318 (Inbunden)

"Kathy, Tommy och Ruth växte upp på ett isolerat internat på den engelska landsbygden. De fostrades till att tro att de var speciella och att deras hälsa var viktig inte bara för dem själva utan även för samhället. Men varför var de egentligen där?

När Kathy i 30-års åldern tänker tillbaka på sin uppväxt börjar hon minnas saker. Hon minns hur folk som sökte sig utanför internatets grindar inte kom tillbaka och hur människor som kom utifrån verkade vara livrädda för dem. När minnesbilderna fogas samman går sanningen så sakteliga upp för Kathy."

Äntligen har jag läst Never let me go av Nobelpristagaren Kazuo Ishiguro. Jag var lite nervös när jag plockade upp den. Dels har jag hört så mycket bra om den, dels är det en Nobelpristagares bok, den kanske skulle vara jättetung och svår?

Jag hade inte behövt oroa mig. Jag hade en väldigt trevlig men mörk och sorglig lässtund tillsammans med den här boken. Vi följer Kathy som ser tillbaka på sin uppväxt på ett väldigt speciellt internat. Hon tänker på sina gamla vänner, sina lärare och allt de fick lära sig och förbereda sig för inför framtiden. En framtid som är väldigt olik de flesta människors. 

Det ligger en tryckande stämning över berättelsen. Som en låg och tät dimma. Jag förstår att inget kommer sluta som jag vill att det ska sluta men jag hoppas ändå till sista sidan. Jag vill inte säga för mycket om handlingen för den tar man nog bäst till sig utan att veta riktigt vad man ger sig in på. 

Språket är inte alls svårt utan flyter på riktigt bra. Det fångade mig och jag kom på mig själv flera gånger med att läsa längre stunder än vad jag egentligen hade planerat. 

Jag tyckte verkligen om Never let me go och ser fram emot att plocka upp Återstoden av dagen som väntar i hyllan.