Meddling Kids av Edgar Cantero

Originaltitel: Meddling Kids

Sidor: 336 (Inbunden)

"SUMMER 1977. The Blyton Summer Detective Club (of Blyton Hills, a small mining town in Oregon's Zoinx River Valley) solved their final mystery and unmasked the elusive Sleepy Lake monster--another low-life fortune hunter trying to get his dirty hands on the legendary riches hidden in Debo n Mansion. And he would have gotten away with it too, if it weren't for those meddling kids.

1990. The former detectives have grown up and apart, each haunted by disturbing memories of their final night in the old haunted house. There are too many strange, half-remembered encounters and events that cannot be dismissed or explained away by a guy in a mask. And Andy, the once intrepid tomboy now wanted in two states, is tired of running from her demons. She needs answers. To find them she will need Kerri, the one-time kid genius and budding biologist, now drinking her ghosts away in New York with Tim, an excitable Weimaraner descended from the original canine member of the club. They will also have to get Nate, the horror nerd currently residing in an asylum in Arkham, Massachusetts. Luckily Nate has not lost contact with Peter, the handsome jock turned movie star who was once their team leader . . . which is remarkable, considering Peter has been dead for years.

The time has come to get the team back together, face their fears, and find out what actually happened all those years ago at Sleepy Lake. It's their only chance to end the nightmares and, perhaps, save the world."

 Jag är lite kluven när det gäller den här boken. Det var ganska rolig läsning, alltså, rolig som i lite åka-tillbaka-till-barndomen-rolig, för det är verkligen Scooby-Doo-känsla (fast mer vuxet) över det här och jag älskade Scooby-Doo när jag var liten. Det är inte direkt superspännande för det är ganska överdrivet men det är trevlig nöjesläsning.

Det jag däremot inte förstår är varför författaren inte kan bestämma sig för hur han ska skriva dialoger. Ibland är det uppstaplat med namnet på den som pratar framför, som en dialog i ett manus. Ibland är det inskrivet mer flytande i texten. Det stör mig lite att det blandas och jag får tänka bort det medan jag läser för att inte haka upp mig på det. Ibland kommer det också in detaljer som är skrivna som scenanvisningar i parentes, hur en person står eller liknande. Det känns bara...skumt.

Kan man bortse från det (och en hel del svordomar) så är det ändå, som sagt, ganska lätt nöjesläsning. Det är inget som kommer leva kvar i mig länge nu när jag läst ut boken, men det gav mig avkoppling och fick tiden att flyga förbi lite fortare under tiden som jag läste. Och jag skulle absolut kunna tänka mig att testa något mer från författaren.