Originaltitel: Into the Wild
Sidor: 238 (Inbunden)
"I april 1992 begav sig den tjugotreårige amerikanen Christoper McCandless ut i Alaskas vildmark för att ensam vandra runt i naturen - utan mål, och utan att ens ha någon karta med sig.
Innan han gav sig av hade han gett sig själv ett nytt namn: Alexander Supertramp. Han hade skänkt bort sina besparingar, övergett sin familj, bränt sin bil och sina kontanter och bestämt sig för att starta ett helt nytt liv. Fyra månader efter att han gett sig av hittades han död av en jägare. Han hade svultit ihjäl.
In i vildmarken är Jon Krakauers självlysande, hyllade och nu klassiska skildring av John McCandless liv, längtan och tragiska död, berättad med lika delar nyfikenhet och ömsinthet."För några år sedan såg jag filmen Into the Wild och har sedan dess velat läsa boken. När den kom i nyutgåva på svenska i år var jag snabb med att köpa den och nu har jag äntligen läst den.
När jag skriver det här har jag precis slagit ihop den, och trots att det är många år sedan allt i den utspelade sig sitter jag med en så tung känsla i hjärtat. Jag vill kunna sträcka in handen i boken och ändra slutet, för det är så frustrerande nära att det hade kunnat sluta lyckligt istället. Det är så otroligt nära och det gör mig galen att det inte blev så.
Jag vet inte varför jag egentligen fastnar så mycket i McCandless livshistoria. Jag är inte ens säker på att jag hade kommit överens med honom om jag någonsin hade träffat honom, och till viss del kan jag tycka att han betedde sig ganska dumt. Men ändå, det är något som fascinerar och gör så att jag blir helt inne i både boken och filmen. Något som verkligen gör att jag önskar att jag hade förmågan att ändra på några av hans val. Inte hans sätt att leva, bara några få av de sista valen han gjorde som fick allt att sluta tragiskt.
Under tiden som jag skrivit har jag tagit pauser och googlat hans namn, tittat på foton från hans tid ute i vildmarken, vid bussen som blev hans sista hem. Han ser glad ut. Trots att han på i alla fall en bild (den sista som han tog av sig själv) vet att han antagligen kommer dö där ute, så ser han lycklig ut.
Läs boken, se filmen! Båda två är riktigt bra och jag har en känsla av att jag kommer återkomma till båda flera gånger under livet.
Både läst och sett, och fastnat, och tänkt liknande dig. En livsöde som man blir starkt berörd av, en historia man inte glömmer. Krakauer är helt säkert rätt person att berätta den dessutom.
SvaraRaderaJag håller med! Krakauer gör det verkligen bra.
RaderaÄlskar filmen och den stämning den fångar - jag har boken oläst i hyllan. Intressant livsöde!
SvaraRaderaHoppas du kommer tycka om boken också!
RaderaIntressant! Jag älskade filmen som yngre och har varit sugen på att läsa boken. Men ju mer distans jag fått till filmen, desto mer har den börjat skava hos mig. Precis som du säger verkar ju inte McCandless ha varit så himla lätt att ha att göra med alla gånger, och att han betedde sig dumt är ju en underdrift, haha! Jag tror det är väldigt skadligt att romantisera vildmarken på det sättet han gjorde (och betalade priset för) och sättet filmen är gjord på problematiserar ju inte detta alls. Dessutom är det så själviskt att jag nästan storknar, haha. Och så manligt. Kan inte tänka mig en enda kvinna som bara hade kunnat lämna allting, gå ut i vildmarken utan att berätta för någon och sen bli hyllad efteråt när hon svultit ihjäl. Men med det sagt vill jag på något vis ändå läsa boken, haha.
SvaraRaderaHåller med! Det är dumt gjort och absolut själviskt att bara lämna alla utan en förklaring så de får oroa sig. Speciellt systern tycker jag det är grymt gjort mot för de verkade ju ändå stå varandra nära. Men ändå är det något som fascinerar, det är lite konstigt!
Radera