Vet ni vad jag är rädd för?

En hel del saker om jag ska vara helt ärligt. Och rädd kanske inte är rätt ord. Orolig, extremt orolig. På ett sätt som gör att jag får panikångest av vissa saker, saker som andra tar för givet att man ska klara av att göra. För bara tre år sedan var det helt omöjligt för mig att gå till affären själv. Jag och min dåvarande sambo bodde 15 minuters promenad bort från affären, men det var ett berg som var omöjligt för mig att bestiga. Kroppen gjorde allt den kunde för att slippa så fort det nämndes, eller så fort jag tänkte försöka: ryggvärk, magvärk, illamående, frossa, yrsel, handen som kramade om hjärtat och fick det att slå så jag trodde jag skulle dö.

Varför detta avbrott i bokinlägg, kanske ni undrar nu? Jo, för en annan sak jag på grund av ångesten har undvikit i...kanske 8 år nu, är att resa. För det var runt den tiden jag och dåvarande sambon flög till Skottland, och på planet dit svimmade jag för att jag hade stressat upp mig så mycket. Hemfärden gick bra, men det är så klart inte det jag minns bäst. Jag minns ditresan, hur pinsamt det var, hur jag drog oönskad uppmärksamhet till mig. Och efter det har jag inte satt mig på ett plan eller på ett tåg, för jag var säker på att samma sak skulle hända igen. Det tog mig år att ens åka buss efter det.

Men vet ni vad jag gjorde i tisdags? Jag satte mig på ett plan. Jag hade blivit medbjuden till Stockholm med jobbet. Det skulle vara en bokdag där då vi skulle få sitta och lyssna på förlag och författare som berättade om sina aktuella böcker. En dröm för mig, så jag tackade ja trots att jag var livrädd. Tänk om jag svimmade med kollegorna med? Vi kan ju säga att jag inte sov gott natten från måndag.

Men, jag fixade det. Jag svimmade inte, jag överlevde. Det var jobbigt vissa stunder, speciellt på resan dit. Jag försökte lyssna på musik men fick överge den idén snabbt då jag kände den välbekanta panikkänslan krypa fram så fort jag satte i hörlurarna. Något som hjälpte var att jag fick fönsterplats, det underlättar att ha något att koncentrera blicken på, något att tänka på. Och sedan måste jag säga tack till mina kollegor. Jag vet inte om ni gjorde det medvetet eller omedvetet, men ni var otroligt bra på att berätta om hur allt skulle gå till, och det hjälper mig att känna att jag har lite koll.

Vad vill jag med det här inlägget egentligen? Jag vet inte...kanske bara skriva av mig, kanske skriva om det så det kan sluta vara något att skämmas för. Kanske någon som råkar ramla in hit har det jobbigt med de här sakerna, med ångest och att inte kunna göra sådant man egentligen vill för att ångesten hindrar. Dels, du är inte ensam, det hjälper dig kanske inte att veta men ibland är det en tröst. Och det kan bli bättre, jag hade i stort sett gjort mig själv till en fånge i min gamla lägenhet på grund av de här känslorna och trodde aldrig att jag skulle klara att bo själv, ha ett jobb, flyga.

Vägen till att må bättre kan kännas grymt jobbig, jag jobbar fortfarande med det varje dag, men det är så värt det när man märker framstegen.
Jag hittade min belöning för att jag steg på planet i tisdags när vi hade lyft, jag fick se det här, en annan värld ovanför molnen:

Sedan hade jag en av de roligaste dagarna jag någonsin haft. En totalt boknördig-dag. Det var helt otroligt. Författarna och förlagspersonerna var roliga och trevliga att lyssna på, jag fick skratta mycket. Vi fick också lite goodie-bags med oss som jag ska visa upp senare. Jag är otroligt glad att jag sa ja, och så jäkla stolt över mig själv att jag klarade det.