Natten jag dog av Peter Erik du Rietz

Originaltitel: Natten jag dog

Sidor: 479 (Inbunden)

Recensionsexemplar: Ja från Hoi Förlag, tusen tack!

"Långsamt sänker jag mig mot hans ansikte och slickar honom varsamt över läpparna. Hans döda ögon stirrar bakåt mot sänggaveln och munnen är vidöppen, varm och välkomnande. När jag långsamt trycker handen mot hans bröstkorg känner jag den söta doften av hans sista andetag pressas mot min tunga.

När jag var yngre begick jag många beklagliga misstag när jag dräpte eftersom jag lät känslorna ta överhanden. Nu för tiden ser jag det mest som ett jobb. Den intensiva njutningen jag kände vid en attack är för länge sedan förbi och ibland saknar jag känslan. Inte för att det spelar någon roll egentligen. Jag gör det som måste göras, vare sig jag får utlösning eller ej.

Carl Cronhammer, medlem av ett litet och löst sammansatt sällskap vars ursprung och historia gått förlorade, förmedlar en fasansfull men spännande berättelse om sitt liv i formen av en historisk resa, ett äventyr i fästningsstaden Göteborg och svunna tiders Köpenhamn, men också i vikingarnas Normandiet och 1700-talets London."

Åh vad jag tycker om den här boken! Jag trodde att den skulle vara bra och den var ännu bättre!
Dels tycker jag den känns otroligt välskriven och välarbetad, dels är berättelsen i sig själv fängslande och spännande.

Historien berättas av Carl Cronhammer, läsaren får följa hans liv från att en olycka tvingar honom, hans mor och far att ge sig ut på en lång färd ombord på ett fartyg (något som får tragiska följder), till hans död ett antal år senare, och det nya liv som börjar för honom därefter.
Han är en vrik, något som kan liknas en aning vid en vampyr men ändå inte till hundra procent. De lever på människoblod och vissa av våra organ, levern är till exempel väldigt uppskattad. Men de har vissa kroppsliga avvikelser som vampyrer inte har, inte de jag har läst om i alla fall.

Jag vet att det nämnts förut men jag måste också säga att jag verkligen dras i tankarna till Anne Rices vampyrer, speciellt Louis och Lestat. Cronhammer är nästan som en blandning mellan de två. Och det är verkligen en komplimang för jag älskar En vampyrs bekännelse.

Jag trivs varje sekund jag spenderar mellan bokens pärmar. Det är alltid intressant och det gör det svårt att släppa taget. Skulle jag ha haft mer energi efter jobbet skulle jag ha läst ut den mycket snabbare än vad jag nu gjorde. Men samtidigt är jag glad att den fick hålla i sig så pass länge.

Slutet då....jag ska inte säga för mycket men jag uppskattade det verkligen! När jag insåg vart det var på väg satt jag med nerverna utanpå huden samtidigt som jag inte kunde låta bli att småle för att det var ett så klockrent sätt att binda ihop allting på.
Läs den!


(också den lilla hjärtattacken när jag hörde något utanför mitt fönster nu när jag satt och skrev det här...)