måndag 6 april 2015

Min älskade vän

Den här helgen har varit en både bra och en jobbig en. Jag och min storvovve har fått tid ensam, för i morgon, tisdag, var det tänkt att han skulle få somna in pga tumörerna som de hittat i hans lungor. Två veckor sedan var det de upptäcktes...bara två veckor sedan men han åldrades så mycket på den korta tiden...
Så den här helgen var våran, jag bosatte mig på golvet med honom, sov med honom och myste med honom så mycket jag bara kunde. Vi fick den tiden och det är jag så glad för. Men igår kväll, söndag kväll, blev han sämre, hans hosta blev så mycket kraftigare och det syntes att han var alldeles för trött..


Så i morse fick han, min bästa vän och mitt hjärta somna in i mina armar. Och nu sitter jag och skriver det här för att jag inte vet vad annat jag ska göra..,Jag måste få ut lite av det. Det är så fruktansvärt tomt här hemma. Under våra nästan 8 år tillsammans har jag varit borta från honom 2-3 nätter, han var min styrka och vi var så gott som alltid tillsammans. Nu är han bara borta, jag ser på hans skålar, hans bädd och vet att jag inte kommer få fylla på maten mer, inte se hur han ligger på rygg i bädden och snarkar. Jag kan inte sluta gråta men den här gången är det ingen vovve som kommer och först pussar bort tårarna och sedan slänger sig på rygg och ser galen ut för att få mig att le, och när han märker att det funkar, att jag ler lite så började svansen alltid vifta, mer och mer ju mer jag log. Helvete vad jag saknar honom redan...


Alla sa alltid att han såg ut som världens gladaste hund, det såg alltid ut som att han log. Veterinärer var alltid så imponerade av att hans svans alltid viftade, vad som än hände. Och det är så jag kommer komma ihåg honom, det är hans glada ögon och det där hundleendet som stannar kvar hos mig.




Aramis, du var min räddare i nöden. Utan att överdriva ett endaste dugg. Innan jag fick hem dig så gick jag knappt utanför dörren. Men så kom du och mitt viktigaste mål i livet blev att vara den matte du förtjänade, det är därför jag fortsatt slåss mot ångesten fast jag velat ge upp ibland. Utan dig hade jag inte varit där jag är i dag. Jag vet inte hur jag ska beskriva all kärlek jag har för dig, den kommer alltid vara kvar, hur mycket tid som än går. Du var verkligen mitt hjärta och det är så svårt att veta vad jag ska ta mig till utan dig...Jag älskar dig och saknar dig så galet mycket.




43 kommentarer:

  1. Fy tusan!!!
    Sitter här och gråter med dig nu. Jag har varit ett sånt fan av Aramis... han var en så otroligt vacker och ståtlig stor bamsebjörn. Jag önskade så att han på nåt mirakulöst sätt skulle klara sig. Jag vet inte vad jag ska säga egentligen. Bara tanken på att förlora sin hund är så hjärtskärande så att jag bara inte vill tänka på det.

    Jag känner igen vad du skriver om din ångest och att han var din räddare i nöden. Jag har också lidit av panikångest sedan min pappa dog för några år sedan och Goliat, min vovve har hjälpt mig så otroligt mycket. Oftast på nätterna när jag ofta vaknar av mardrömmar eller ligger vaken under vargtimmarna... då finns han där med sin mjuka päls och svala nos. Så jag VET hur mycket hjälp en hund kan vara.

    Allt jag kan och vill säga till dig i hopp om att det ska vara någon tröst det är att jag tror att han fick ett bra liv och att du som matte har gjort allt för honom för att han ska ha det bra. Det är så många djur som folk inte bryr sig om, men din vovve fick så mycket kärlek att det räckte och blev över. Det är jag övertygad om. Han viftar nog fortfarande på svansen uppe på sitt moln i hundhimlen.

    Styrkekramar! Och du... rama in det sista kortet!! <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din fina kommentar! Han var verkligen speciell, så många fastnade för honom utan att ens ha träffat honom, kanske är det just pga nallebjörnsutseendet och glädjen han hade.

      Det är just panikångesten han hjälpt mig mycket med också, den som stoppade mig från att gå ut alls i början, var för rädd för allt. Men med honom var jag tvungen att ta mig ut, tvungen att lära mig gå till affären och handla så jag kunde ha kvar honom när jag flyttade från förre detta sambon.
      Det är otroligt hur mycket styrka man kan få från dom <3.

      Kramar! Och det ska jag verkligen göra, det är ett favoritkort.

      Radera
  2. Jag kan knappt läsa det du skrivit för mina egna tårar rinner nedför mina kinder. Varenda ord hade jag själv kunnat skriva och har alldeles nyligen skrivit om min egen älskade JumJum. Han kom också till mig vid en tid då jag var skadat gods, trasig både i själen och kroppen. Men JumJum fick mig att leva igen, sju år fick jag tillsammans med honom. Vi var alltid tillsammans och den första tiden efter att han fått somna in var jag i chock. Nu har det gått tre månader, smärtan är fortfarande kvar, hans skålar står på hans vanliga plats, i hallen hänger hans koppel, mitt liv är tomt utan honom. Men ändå så går dag för dag, små stunder finns där smärtan och sorgen lättar och jag kan minnas JJ med glädje. Det bästa man kan göra är att inse att sorgen är precis likadan som den är för när man sörjer en människa. Låta sorgen vara som den är och låta sig själv känna så som man själv vill känna. Den första tiden hade vi här hemma ett litet altare med en bild på JJ och ett tänt ljus, en hel månad brann det ett ljus och det hjälpte faktiskt mig i alla fall. Snart ska vi ordna med tavlor och en hylla till hans urna, en minnesplats för JumJum. Det sägs att kärlekens pris är sorg och det vet verkligen vi som älskar och har älskat fyrbenta vänner. Vi är också medvetna på ett annat sätt om att tiden vi har är så obarmhärtigt kort. Men den tiden vi får skulle vi aldrig någonsin byta ut för den har betytt så mycket. Din Aramis var en lyckligt lottad hund som fick leva med en så fin person som du. Det svåraste beslutet som du hade mod att ta, det är den allra sista kärlekshandlingen man kan ge sina fyrbenta vänner. Ta hand om dig så gott du kan. Mina tankar är hos dig och jag känner med dig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är otroligt vilken kärlek och styrka man kan få från dom <3. Utan att de ens kan säga ett ord så räddar de livet på en om och om igen.
      Jag kommer nog ha otroligt svårt att ta bort Aramis saker, det går inte ens att tänka på ännu..Jag fyller fortfarande på hans vattenskål. Tittar på pälsen nere på gardinerna där han alltid sov och kan inte få mig till att ta bort den, för då kommer gardinerna aldrig mer bli pälsiga..
      Tusen tack för dina fina ord, det värmer så otroligt mycket, för att göra det bästa för honom var alltid det viktigaste för mig. <3

      Radera
  3. Mina tårar börjar nästan rinna när jag läser det här. Så fint du skriver om honom, det märks verkligen hur mycket han betytt för dig.
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla! Han var verkligen mitt allt. Kram

      Radera
  4. Vad fint att ni ändå fick ta vara på den sista tiden tillsammans, förstår att det måste vara värt så mycket! Det finns inte så mycket tröst att ge, men jag känner verkligen med dig. Skickar styrkekramar i massor <3

    SvaraRadera
  5. Känner tårarna komma när jag läser ditt fina inlägg. När min förra katt lämnade mig kände jag att jag var tvungen att ta bort hennes saker till en början. Klarade inte att titta på skålar och leksaker, och det var verkligen inte för att utplåna minnet av henne. Efter en tid kunde jag ta fram mina bilder på henne igen, men först mådde jag så himla pyton av att bli.påmind om hur tomt det var. Förstår precis vad du går igenom. Kramar <33

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag förstår verkligen det, vet att min pappa reagerade likadant när de tog bort deras hund för ett tag sedan, han berättade det nu för nån dag sen. Hos mig har det blivit tvärtom, jag kan inte samla energin att ta bort hans grejer. Kan inte sluta byta vatten i hans vattenskål när jag byter åt lillhunden..
      Kramar <3

      Radera
  6. Så förfärligt tråkigt. Tänk på alla ljusa stunder med Aramis de gånger du känner att det är jobbigt i livet. Då har han inte levat förgäves.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Det ska jag verkligen göra för de stunderna var så otroligt många.

      Radera
  7. Massor med styrkekramar till dig <3

    SvaraRadera
  8. Han var verkligen fin! Hoppas att du finner styrka i dina minnen av din fina vän. Kram!

    SvaraRadera
  9. Men åh, tårarna bara sprutar! Det finns inga ord som gör rättvisa tomheten och sorgen efter sådana vänner som Aramis, men jag tror du kommer väldigt nära. Det gläder mig ändå att hans sista tid var så fin. En älskad vän är en lycklig vän och jag är övertygad om att han visste vad han betytt för dig. Massor av styrkekramar! <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Älskad var han av alla som kände honom <3 Kram!

      Radera
  10. <3 Det finns inte ord, men jag tänker på dig och beklagar sorgen.

    SvaraRadera
  11. Kan inte alls beskriva med ord hur jag känner med dig. Så sorgligt och tråkigt. Tänk på allt det bra ni hade.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla, det ska jag verkligen göra, och gör jag även om det fortfarande är minnen som får mig att börja gråta igen.

      Radera
  12. Det är så otroligt ledsamt, försök kämpa på och tänka på alla fina stunder du och Aramis hade. Han levde garanterat ett lyckligt liv med dig, och om han var sjuk så behöv han åtminstone inte lida, han skuttar säkert glatt omkring i hundhimlen :) Kram <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det tror jag också han gör nu, på någon fin äng med massa gott att äta och kompisar att busa runt med. Kram <3

      Radera
  13. Jag gråter med dig ... Ibland är det finaste man kan göra för en vän att släppa taget och låta dem slippa lida. Och de där tassavtrycken i ens hjärta, de försvinner aldrig. Hoppas att du snart kan le åt alla fina minnen genom tårarna.
    Kram!!!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tassavtrycken i ens hjärta... Awww så fint.

      Radera
    2. Det är ju det..även om det är det svåraste beslutet någonsin så är det ett läge man inte kan vara självisk i hur ont det än gör. Tassavtrycken i ens hjärta var verkligen fint sagt <3. Kram!

      Radera
  14. Så fint skrivet och jag lider verkligen med dig, att förlora ett husdjur är fruktansvärt <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är det verkligen :(. Tack! <3

      Radera
  15. Mina tårar rinner också..känner igen mig så mycket i det du skriver. Det är något speciellt med en sådan vänskap. En sån vänskap som ingen människa kan ge en för djur är så fantastiska! <3
    Dem är aldrig falska, ljuger aldrig, dömer en inte. Dem är lojala och visar ÄKTA kärlek och styrka när man behöver det och det är underbart. :)

    Så därför gör det så j*vla ont när dem försvinner..
    Men efter ett tag (även om tårarna rinner) så ler man lite samtidigt åt alla fina minnen. Och ibland hör jag välbekanta ljud från tassar och då tror jag inte att jag är helt ensam.. ;) kramar <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis, djuren är så speciella på många sätt som andra människor inte kan vara. Och det är så trist att de inte får lika mycket tid :(.

      Det kanske är därför jag fortsätter fylla på hans vattenskål, för att jag hoppas han tittar in någon gång och kollar läget..Kollar så lillhunden är okej och då finns det i alla fall lite vatten åt honom. Kram <3

      Radera
  16. Nej så ledsamt ! Jag är absolut säker på att din Aramis fick de bästa åren med dig och att han visste exakt hur mycket du älskade honom. Gråt ut alla tårar som finns i kroppen och sen hoppas jag du hittar styrka från din andra lilla glädjespridare. Många kramar till dig <3

    SvaraRadera
  17. Tänker på dig! <3 Blir själv tårögd av att bara läsa, och har en fasa att min farmors hund ska dö, vilket han tyvärr kommer någon gång. Hundar är verkligen ett underbart djur, och de flesta är lika underbara. Din hund var verkligen fin, eller ja han är ju självklart lika fin, där han är i himlen. Nu börjar det här kännas lite poetiskt.. Men jag skänker dig en tröstkram! (Även om den är lite sen ..) <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla <3. Det är så orättvist att de inte får lika lång tid här som oss. Hoppas din farmors hund har många fina år kvar än! Kram!

      Radera