Kvinnan på tåget av Paula Hawkins

Originaltitel: The Girl on the Train

Sidor: 396 (Inbunden)

"Rachel har inget jobb och ingenstans hon behöver vara. Ändå tar hon tåget samma tid, varje dag. Varje dag ser hon ett ungt par i huset intill spåret. Jason och Jess kallar hon dem. I Rachels ögon är deras liv lika perfekt som hennes eget en gång var. Men en dag, när hon ser ut genom tågfönstret, upptäcker hon något som skakar om henne fullständigt. Nu förändras allt. 

Några dagar senare vaknar hon bakfull, med ångest och minnesluckor. Jess är försvunnen, och Rachel tror sig ha viktig information om vad som hänt. Nu ser hon sin chans att bli delaktig i den värld hon bara betraktat på avstånd. Nu ska hon visa att hon är så mycket mer än bara kvinnan på tåget."

Det här är ju en bok jag bara hört gott om, alla har älskat den. Och som vanligt när jag börjar läsa en sådan bok är jag lite nervös, för risken finns alltid att förväntningarna är omöjliga att leva upp till. Men Kvinnan på tåget lyckas faktiskt väldigt bra.

Rachel är ingen huvudkaraktär jag tycker om egentligen, jag blir frustrerad på henne väldigt ofta men jag förstår att det är meningen att jag ska bli det. Jag ska inte lita på henne som berättarröst, hon ska vara svår att komma in på livet. Som hon själv tvivlar på grund av sina minnesluckor, så ska jag som läsare också tvivla, och det gör jag verkligen. Jag har ingen koll på vad som egentligen hänt eller händer, vad som är sant och vad som är påhittad, inte innan Rachel själv förstår det. Då förstår jag också.

Den är otroligt välskriven och spännande, med korta kapitel som gör att jag hela tiden läser lite mer än vad jag tänkte göra från början. Ni vet, "bara ett kapitel till, de är ju så korta...".
Med allt det förstår jag verkligen alla hyllningar jag hört om den, den är faktiskt väldigt bra.