Sånger i skymningen av Camilla Davidsson

Originaltitel: Sånger i skymningen

Sidor: 289 (Inbunden)

Serie: Serien om Emma (del 4)

Recensionsexemplar: Från författaren, tusen tack! 

"Två år efter den livsförändrande pilgrimsvandringen till Santiago de Compostela har Emma lyckats bryta sig ur ekorrhjulet och lagt det mesta av sitt emellanåt destruktiva beteende bakom sig. När vi möter henne i Sånger i skymningen har hon just lämnat Fårö efter en sommars arbete på Solgården. Att driva ett pensionat var långt jobbigare än hon väntat sig och hon bestämmer sig för att återigen pilgrimsvandra i Spanien, dels för att få en smula lugn och ro, men även för att få rätsida på tankarna kring Olle, den tjugo år äldre läkaren hon är kär i. De har spenderat sommaren ihop, men undvikit det viktigaste samtalsämnet av alla frågan om barn.

Pilgrimsvandringen blir inte alls som Emma föreställt sig och en dag får hon ett oväntat samtal hemifrån. Hennes mamma har fått en stroke och ligger på sjukhus med svåra men. Emma lämnar motvilligt Spanien med huvudet fyllt av frågor. Får man vara arg på en svårt sjuk förälder? Kommer mamman att dö? Kommer hon att sörja eller bli lättad i så fall? Deras relation har varit allt annat än enkel och de har inte setts på närmare två år. Inte minst undrar hon hur det ska bli med Olle ska de lyckas hitta en framkomlig väg i barnfrågan, eller har de nått vägs ände?"

Jag blev så klart jätteglad när jag fick förfrågan om att läsa vidare om Emma! Har läst de tre första delarna och tycker väldigt bra om alla, även om ettan alltid kommer ha en extra varm plats i hjärtat.

I den här boken är det verkligen invecklade känslor som tas upp. Emma har haft ett komplicerat förhållande till sin mamma som tyvärr druckit för mycket under Emmas uppväxt. När mamman sen blir väldigt sjuk så är det svårt för Emma att veta hur hon ska förhålla sig till det. Lättnad blandas med skam, sorg blandas ilska, och hon får några nya insikter om sin barndom på vägen.
Davidsson hanterar det hela på ett väldigt bra och respektfullt sätt tycker jag. Och i slutet av boken, i författarens tack, får man veta att hon själv haft en komplicerad relation till sin mamma.

Jag tycker verkligen om Emma. Inte så att jag bortser från hennes brister för hon är verkligen inte perfekt. Hon är mänsklig, alla karaktärer i de här böckerna är mänskliga och det är det som gör dem så bra. Det finns gånger då jag sitter nästan beredd att skälla ut Emma för att jag tror hon är nära att göra något dumt val, precis som jag skulle göra med mina närmaste vänner i verkliga livet. Det är lite så det känns, som att man läser om en vän.

Om jag förstår det rätt så var det inte helt säkert att det skulle bli en fjärde bok i serien, men jag är väldigt glad att den blev skriven så jag fick följa med Emma ännu en bit i livet!
Det här är feelgood när det är som bäst, inte för fluffigt, men med mycket kärlek för livet.