Mica - Dotter av Solfolket av Anders Jacobsson

Originaltitel: Mica - Dotter av Solfolket

Sidor: 335 (Danskt band) 

Serie: Solfolkskrönikan (del 1)

Ålder: Unga vuxna

"Mica Kroon är nitton år och går sista året på gymnasiet. Hon är duktig i skolan, är stark och självständig och har flyt i livet. Tills hon en dag, under ett anfall av smärta, upptäcker något som förändrar allt hon känner till. En parallell, mörk och äventyrlig värld öppnar sig och vänder upp och ner på hennes liv.

Inget eller ingen är vad det verkat vara, vare sig hon själv, barndomskompisen Saga, pojkvännen Petrus eller föräldrarna. En skoningslös kamp mellan mörker och ljus tar sin början, samtidigt som Mica envist försöker hålla fast vid sitt gamla liv. Det hon upptäckt kommer att ändra hennes liv för alltid och hon tvingas inse att hon har en viktig roll att fylla i striden som pågår mellan gott och ont."

Jag är lite kluven angående den här boken. Dels tycker jag den är spännande, jag vill läsa vidare och få veta hur det går för Mica. Det händer saker hela tiden och hinner aldrig bli tråkigt. Mica själv är en tuff karaktär som går sin egen väg och skiter fullständigt i vad andra påstår att hennes öde är.

Men, och det här problemet ligger mer hos mig själv än hos boken, när det handlar om något där gud har en roll blir jag genast skeptiskt. Och egentligen har jag svårt att förstå varför. Jag tror inte på gud, men jag tror inte på enhörningar, talande lejon eller vampyrer heller och har ändå inga problem med att läsa berättelser där de dyker upp.

Sedan blir jag grymt förvirrad av alla karaktärer som figurerar. Och många av dem har väldigt speciella namn då de är änglar och demoner och jag lyckas inte få kläm på vem som är vem och hur allt hänger ihop. Det jag tycker bäst om att läsa om är Mica, hennes föräldrar, hennes grupp av vänner och själva oroligheterna som de dras in i. När andra får hoppa in och berätta ur lite andra perspektiv ibland blir det mest rörigt i mitt huvud.

Språket stör mig ibland också. Vissa delar är det inga problem, då är det "vanligt" språk. Men ibland kommer det ordval och formuleringar som känns väldigt formella, det är finare på något sätt. Jag tror jag förstår varför det är gjort så, för jag märker vilka det är som pratar på det sättet, men det får mig alltid att reagera och tar bort läsflytet lite.

Samtidigt sugs jag ju in i det! Sista delen av boken sitter jag som klistrad för det händer så mycket och jag är nervös för alla inblandade och vill att det ska sluta bra. Så jag är verkligen kluven, det finns både bra och mindre bra saker med boken i mina ögon. Kanske är jag bara fel person för den, jag vet inte. Det här blev väldigt förvirrat och det stämmer väl bra överens med mina egna känslor för den.