Jag är inte säker..

...på att jag orkar fortsätta läsa Tystnaden i bruset av Patrick Ness faktiskt. Språket i den är skrivet ganska speciellt, och det tog för det första tid att komma in i. Men jag hade kommit över den störningen och tänkte läsa ut hela boken.

Tills igår kväll, för då kom jag till ett stycke som fick mig att må så illa. Jag satt i sängen och grät så jag såg helt förstörd ut sen. Och bara jag tänker på boken för tillfället så mår jag sådär illa igen och blir lika ledsen. Min sambo trodde ju jag hade blivit helt tokig igår när han kom för att lägga sig och jag satt och storgrät över en bok.

Visst har jag gråtit över böcker förut, men då har det ofta varit över situationer som varit sorgliga fast fyllda med kärlek. Det här var bara en grym, smärtsam och sorglig del, och hur udda det än låter så vet jag inte om jag kan ta upp boken igen och fortsätta.

Så, jag får fundera på det lite. Kanske känns det bättre ikväll, annars får den väl gå tillbaka till biblioteket utan att ha blivit utläst.

Sju minuter över midnatt av Patrick Ness

Originaltitel: A monster calls   Sidor: 214

"Sju minuter över midnatt vaknar trettonårige Conor av att ett monster står utanför hans fönster och ropar hans namn. Men det är inte det monster Conor väntat sig monstret från hans mardrömmar, mardrömmarna han haft varje natt sedan hans mamma påbörjade sin behandling på sjukhuset. Monstret i trädgården är annorlunda. Det är uråldrigt. Och vilt. Det har tre berättelser att berätta för Conor. Men det vill ha något fruktansvärt och hemskt i utbyte. Det vill ha sanningen."

Jag blev intresserad av den här boken efter att ha sett någon video på youtube där den nämndes, fast då var det den engelska versionen. Så när jag äntligen hittade den på biblioteket var det självklart att den skulle med.

På adlibris står det att den är för åldrarna 9-12. Men jag som är 24 blev otroligt berörd av den. Det är en så mörk och ändå fin berättelse. Om kärlek och rädsla och sorg.
Och bilderna i den är underbara, jag kunde sitta och studera dem ett bra tag innan jag fortsatte läsa.

Jag är glad att jag tog med den här boken hem, den var precis lika bra som jag trodde efter att jag hade sett videon om den på youtube.

Kajika av Akira Toriyama

Sidor: 210

"Kajika, huvudpersonen i Dragon Ball-tecknaren Akira Toriyamas nya manga, är en pojke som har uppfört sig illa alltför många gånger och därför drabbats av en förbannelse: han har fått en rävsvans. För att bryta förbannelsen och bli av med rävsvansen måste Kajika rädda livet på tusen människor. En av dem han räddar är Haya, en flicka som har stulit ett mycket ovanligt drakägg som bär på en stor hemlighet. Gangstern Gibachi är beredd göra vad som helst för att komma över drakägget, och anlitar yrkesmördaren Isaza, som påstås vara världens starkaste man, för att bekämpa Kajika och lägga beslag på drakägget."

Det här är alltså mangan jag skrev om som svar på veckans bokbloggsjerka :). Den fick jag postad till mig av  Bera efter förra veckans jerka! Stort tack för det!

Jag har verkligen aldrig läst manga förut, så det här blev min allra första. Och som första så tror jag den var väldigt lagom, det är ingen lång serie med böcker utan historien tar slut när sidorna är slut.
Först var det lite förvirrande att börja läsa bakifrån och det tog lite tid innan jag fick flyt i hur jag skulle hoppa mellan rutorna.

Men när jag väl kom in i det gick det snabbt :). Och det var en lite småspännande, rolig och charmig historia jag fick läsa. Min favorit är nog rävanden som följer efter Kajika.
Så nu har jag prövat på manga också! Det kanske inte är någon ny favorit men jag kan helt klart tänka mig att läsa mer :).

Tack igen Bera!

En väldigt speciell doktor

För snart 2 år sedan, när höstrusket hade gripit tag om mig som vanligt och jag var nedstämd, föreslog en vän till mig att jag skulle se en ny version av en gammal serie, en serie som handlade om en man som kan resa i tiden, en man som är den sista av sitt slag. Jag följde rådet och förväntade mig väl bara lite tidsfördriv, inget speciellt, jag hade nämligen fångat glimtar av den äldre versionen på tv och inte blivit så imponerad, det handlar så klart om Doctor who.

Sedan dök Christopher Eccleston upp på min skärm, med sitt härliga leende, sin glädje, sin smärta, sin ensamhet och sin kärlek till livet. Och jag var fast. Jag minns att min vän lite roat påpekade min besatthet när han märkte att jag såg flera avsnitt nästa varje dag. 

Doktorn är en utomjording, en timelord som kan resa i tiden tack vare sitt rymdskepp, sin TARDIS. Många gånger har han dykt upp på jorden och räddat människorna utan att de vet om det. 

Då och då byter han utseende och det gjorde mig väldigt orolig när jag fick ta del av det första gången. Jag var säker på att det inte gick att hitta en doktor som hade ett lika charmigt leende som Eccelston.
Jag är glad att jag hade fel, för då kom David Tennant, och han tog platsen som Doktorn med stort D i mitt hjärta. Det är avsnitten med honom som verkligen gett mig en plats att rymma till när jag behöver en paus från livet, då kan jag slå på ett avsnitt, hoppa in i hans TARDIS och flyga iväg genom tid och rum, till något som nästan garanterat inte är lätt eller bara glatt, men det är alltid helt otroligt.

”He's like fire and ice and rage. He's like the night and the storm in the heart of the sun. He's ancient and forever. He burns at the center of time and he can see the turn of the universe. And . . . he is wonderful.”
-  Säsong 3, avsnitt 9 : The family of blood

Den här serien är så mycket mer än bara äventyr i olika tider och på olika planeter, även om det så klart finns spänning, som till exempel med de berömda Weeping Angels som rör sig galet snabbt när man inte tittar på dem och som gjort mig paranoid för alla stenstatyer jag ser, don’t blink!
Men för mig är det främst en berättelse om ensamhet, om kärlek, om svåra beslut och om hopp när allt ser ut att vara förlorat. Doktorn vill aldrig behöva döda sina fiender, han letar alltid efter ett fredligt sätt och en av de saker som påverkar mig så mycket är den sorg och smärta som speglas i hans ögon när han måste ta till andra vägar för att rädda världar och liv. 

Jag minns en replik från ett tidigt avsnitt, när Eccleston fortfarande spelade doktorn, då var han lycklig, eftersom för en gångs skull under hans långa levnadstid behövde han inte förlora någon;

“Everybody lives, Rose! Just this once, everybody lives!”                      - Säsong 1, avsnitt 9: The empty child

Det här är anledningen till att jag är så fäst vid doktorn, trots allt mörker han sett och all ensamhet han upplevt, så älskar han liv! Och när han ler så att hans ögon nås av leendet, då kan man inte låta bli att smittas av den kärleken och glädjen.

Under säsongerna har han hunnit med att byta utseende en gång till, nu senast är det unge Matt Smith som fortsätter att i sin TARDIS hitta de som behöver hans hjälp. Avskedet till Tennant var faktiskt jobbigt för mig, men Smith har gjort ett bra jobb hittills; leendet och de talande ögonen finns där. Men hur bra det än är, så är det i Tennants tolkning min förälskelse är som störst. 

Så, precis när jag behövde det, kom doktorn in i mitt liv.

”The man who makes people better.”
- Säsong 3, avsnitt 12: The sound of drums

Det här inlägget är en del av Fiktiviteters Doctor Who-helg! 

Veckans bokbloggsjerka

Fredag! Dags för en bokbloggsjerka hos Annika igen :) Veckans uppgift är;

Berätta om en bok (eller flera) som du har fått, lånat, köpt, etc. den här veckan.

Jag har fått en Manga-bok i brevlådan den här veckan! Från Bera som var så snäll och skickade den åt mig efter förra veckans jerka :). Kajika heter den och handlar om pojke som fått en förbannelse över sig; han har fått en rävsvans och kan inte bli av med den innan han har räddat 1000 liv.

Det ska bli jättekul att läsa något som är så nytt för mig :).

Doctor Who-helg!

Nu är det äntligen dags! Fiktiviteters Doctor Who-helg kör i gång i morgon! Flera olika bloggar kommer bidra med inlägg och jag ser fram emot att läsa alla :). Själv kommer jag också vara med en sväng i morgon med ett litet inlägg.

Det ska bli så kul och intressant att se vad alla har skrivit. Jättebra idé av Fiktiviteter!

Här kommer schemat för helgen;

Lördag 22/9
10:00 Fiktiviteter

11:00 Tingsholmsbibliotekarien

12:00 Fiktiviteter

13:30 Helenas bokhylla

13:00 Beroende av böcker

14:00 Fiktiviteter

15:00 Vargnatts bokhylla

15:30 Fiktiviteter

16:00 Skuggornas bibliotek

17:00 Fiktiviteter

Söndag 23/9
10:00 Fiktiviteter

11:00 BokNea

12:00 Fiktiviteter

13:00 Tingsholmsbibliotekarien

14:00 Fiktiviteter

15:00 I Elinas hylla

16:00 Beroende av böcker

17:00 Fiktiviteter

I morgon kör vi! :) Don't blink! 

Bok söker nytt hem, bokbyte?

Jag har hittat en till bok som vill ha ett nytt hem, så jag tänkte höra här om det är någon som är sugen på att göra ett bokbyte? :)

Den bok som jag har att byta bort är;

Jaktsäsong av Mats Strandberg. En pocketbok jag köpte för att använda till Chick-lit kursen jag läste under sommaren. Nu är kursen slut och eftersom jag inte fastnade helt och hållet för den här boken kanske det finns någon annan som uppskattar den mer :).

Så finns det någon, lämna en kommentar :)

Veckans bokbloggsjerka

Fredag! Vilket betyder att det är dags för veckans bokbloggsjerka inne hos Annika igen :).
Veckans fråga är;

Vad är det som lockar dig att läsa den genre/de genrer som du föredrar?

Hm. Jag läser ju lite allt möjligt så det blir svårt att räkna upp allt för alla genrer. Men jag kan väl välja två stycken.

Dels läser jag gärna skräck. En bra skräckis är ju bland det mysigaste som finns tycker jag. Jag gillar att bli lite skrämd och läsa något som är så spännande och läskigt att det sliter en aning på mina nerver och stör min nattsömn :). Det ska vara en sådan krypande skräck (känns som jag använt det uttrycket några gånger nu här i bloggen), inte splatter och massa blod, utan mer mystiskt.

Sedan tar jag med fantasy också, tänk Harry Potter eller Sagan om Ringen, eller Narnia! För det fina med böcker är ju att man kan komma in i helt andra världar. Det är så härligt, att bara plocka upp en bok och försvinna in i en annan värld där allt är möjligt och där det goda och det onda står emot varandra. För ett tag sedan läste jag David Eddings Sagan om Belgarion som jag också gillade väldigt mycket. Jag gillar världar där det finns magi och helt otroligt varelser. 

Alfasyndromet av Anders Hallgren

Sidor: 96

"Med den här boken vill Anders Hallgren ge en djupare förståelse av ledarskap och rangordning hos hundar. Han framhåller att vi ska ta mindre hårt på vår roll som ledare och mer koncentrera oss på att bli bra som lärare och tränare. Vi ska som hundägare byta ledarskap mot lärarskap och rangordning mot kamratskap. Anders klargör begrepp som dominans, rangordning och status, vilket hjälper den hundintresserade att bättre förstå sin bästa vän hunden.

Anders Hallgren anses vara världens första hundpsykolog och den som grundlagt och utvecklat hundpsykologin. Han har skrivit över 20 böcker i ämnet och har även utbildat andra hundpsykologer både i Sverige och utomlands." 

Förutom böcker så är jag ju tokig i djur också. Speciellt hundar och katter, och ännu lite mer speciellt hundar. Jag har spenderat en hel del tid på olika hundforum och i många olika trådar och även som personliga tips har den här boken dykt upp.

Det tog ett tag innan jag tog tag i saken och lånade den från Karlstads bibliotek. Men nu är det gjort och nu är den utläst.

Det här är alltså ingen skönlitterär bok, och jag brukar vara lite orolig när det gäller fackböcker, att de ska vara svåra att läsa och långtråkiga.  Men Anders Hallgren lyckas undvika det, den här boken är intressant och lättläst hela vägen. Hans syn på hundar är väldigt bra tycker jag, och den är något jag vill ta efter.
På de här forumen jag är medlem på så är det då och då mycket prat om dominans och ledarskap, vissa tycker att man måste vara hård mot hundarna för att de inte ska försöka ta över i hemmet. Det finns åsikter om att hundarna inte får äta först, inte får gå ut genom dörren först osv för att de då tror att de är ledarna. Jag själv, alltså högst personligt här nu och inget dömande mot någon annan, tror inte att de sakerna spelar någon roll. Efter att ha läst Alfasyndromet, tror jag det ännu mindre.

Sedan jag skaffade min allra första egna hund för 5 år sedan, har jag alltid velat ha ett mjukare sätt, en mjukare relation till min hund. Jag ser det som så att jag och min hund är ett team, han lär mig saker och jag lär honom saker och det ska vara roligt! Jag vill att min hund ska ta egna initiativ, vara den underbara individ han är och att han ska lyssna på mig för att han vill det, för att det är kul att vara med matte. Och återigen, efter den här boken är jag ännu mer peppad att fortsätta tänka så.

Den här boken rekommenderar jag verkligen till alla hundintresserade som råkar läsa det här. Det är antagligen den bästa hundbok jag har läst hittills.

Christine av Stephen King

                                       Originaltitel: Christine     Sidor: 679

"Christine kom till Arnie Cunningham som sänd från himlen. Risig, ful och nergången - men under ytan en glittrande skönhet, packad med rå obändig styrka. Hon skulle bli hans väg till frihet, framgång, lycka...Trodde han."

Det här får nog bli något av en ny favorit från King faktiskt. Jag hade otroligt svårt att lägga ifrån mig boken och sidorna bara flög förbi!
Christine är en väldigt spännande bok, frustrerande ibland och krypande läskig på andra ställen. Jag kom på mig själv med att tänka på En hjärtformad ask av Joe Hill lite då och då, även om Hills bok är nyare så klart.

Vissa gånger tycker jag King brukar få till lite överdrivna slutscener, jag tror jag nämnde det i tankarna jag hade efter att ha läst ut Köplust till exempel. Men Christine hade inte ett sådant slut och det var jag väldigt glad över. Här höll det sig på en mer passande nivå som gjorde att stämningen i boken höll sig hela tiden, det kändes mer verkligt ända fram tills sista sidan. Tummen upp!

På kvällen när jag precis hade läst ut Christine, var det dags för kvällspromenad med hunden. När vi hade kommit in i ett mörkare parti på vägarna här så lyste helt plötsligt två billampor upp vägen bakifrån, tror ni mitt hjärta höll på hoppa ur bröstkorgen på mig? Lite lagom skrämd där kan jag ju lova!

Bokbild

Förutom djur och böcker, så gillar jag att fota också. Och ibland blir man ju sådär extra glad när man lyckas kombinera olika saker som man tycker om, eller jag blir det i alla fall.
Nu satt jag och kollade igenom gamla bilder på datorn, och lyckades hitta en bokbild med ett citat som jag pysslade ihop för något år sedan.

Då hade jag ju inte bokbloggen att dela med mig av sådana saker på, men nu finns den ju här! 

"Den som äger en trädgård och en boksamling saknar intet."
- Marcus Tillius Cicero

Delirium av Lauren Oliver

                                       Originaltitel: Delirium  Sidor: 465

"Kärleken är en sjukdom.

I hela mitt liv har jag längtat efter att genomgå behandlingen. Om exakt nittiofem dagar är det min tur. Då kommer de att bota sjukdomen jag bär inom mig. Snart kommer jag att vara trygg för alltid. Snart kommer jag att bli lycklig. Det är vad de alltid har sagt. 

Kärleken är ett brott.

Jag har alltid trott dem. Tills nu. Nu har allting förändrats. 

Regeringen kontrollerar allt.

Vem kan man lita på i ett samhälle byggt på rädsla? Hur lär man sig att älska när kärlek bestraffas med döden?

Skulle du ge upp eller kämpa emot?"

Jag har läst mycket bra om den här boken på olika bokbloggar, men av någon anledning hade min förväntningar ändå inte byggts upp så mycket. I och för sig kanske det är för att jag inte hade några stora planer på att läsa den. Jag såg den på biblioteket och det blev ett impulslån.

Nu är jag otroligt glad att mina ögon fastnade på just den i hyllan. Jag blev fast direkt. Otroligt många känslor rördes upp under tiden jag läste. Frustration mest av allt, över att folket i samhället är så blinda, så rädda, så fogade.
Som jag skrev i veckans bokbloggsjerka när jag skrev om den här boken, så är det här en hemsk tanke för mig. Att förbjuda kärlek. För visst kan det göra ont att älska någon, man kan bli sårad och man kan förlora den. Men för mig kommer det alltid vara värt det, att vara utan alla de känslorna som hänger ihop med kärleken, det skulle jag aldrig vilja.

Hela läsupplevelsen blev mycket bättre än jag hade förväntat mig. Den tog verkligen tag i mig, kröp in under skinnet och berörde.
Och jag tycker att andra boken i serien kan komma, nu på en gång! Jag vill inte behöva vänta på en fortsättning!

Veckans bokbloggsjerka

Så var det fredag och dags för en liten jerka igen! Vill ni vara med kan ni skutta in till Annika  och se reglerna :).

Veckan fråga är;

Vad läser du just nu?

Som det syns här till höger på min blogg så är jag just nu i gång med två böcker.

Delirium av Lauren Oliver, där kärleken ses som en sjukdom som man ska botas ifrån för att slippa smärtan som kan komma av den. Hittills är den bra, får mig att fundera över hur det skulle vara. För visst kan kärleken göra ont ibland, men jag skulle aldrig byta ut den smärtan den gett tidigare, för de minnena är en del av mig och mitt liv. Och det positiva med den väger upp det onda så mycket.

Alfasyndromet av Anders Hallgren. En väldigt intressant hundbok! Många har rekommenderat mig att läsa den och jag är glad att jag äntligen lånade den från biblioteket. Det blir nog mer Hallgren för mig sedan. 

Köplust av Stephen King

                                    Originaltitel: Needful things   Sidor: 728

"Castle Rock i Maine är en typisk småstad - nästan en idyll, där alla känner alla. Men en dag kommer en främling dit: på huvudgatan öppnar Leland Gaunt sin butik Oumbärliga Ting. Där kan folk köpa just det de alltid har drömt om. En het våg av köplust drar genom staden. Och först när våldet exploderar i husen och på gatorna och ondskan har Castle Rock helt i sitt grepp, står det klart att det pris som kunderna betalat hos Mr Gaunt är högre än de räknat med."

Den här boken har en vän, som också gillar King, sagt åt mig flera gånger att jag borde läsa. Så när jag äntligen hittade den billigt under sommaren köpte jag den så klart, och nu är den utläst.

King kan verkligen det här med att göra människor till monster. Här är det habegär och rädsla att någon annan ska ta ens värdefulla saker som sakta men säkert, med hjälp av Mr Gaunt, slår klorna i människorna i Castle Rock och förvandlar dem till galna, mänskliga monster. De blir villiga att göra vad som helst för att få behålla sina köp.
Tyvärr var det en del djur som fick lida för det också och de avsnitten fick jag skumma igenom, jag har svårt att läsa just sådana saker.

Vissa stunder fick jag nästan panik när jag läste för det blev så mycket kaos på en gång! Jag kände mig ganska hjälplös när jag "såg" hur människorna började bete sig galet, som läsare vet man ju varför, vad det beror på och det blev så frustrerande att personerna i boken inte förstod!

Sedan får jag nog lite vagt säga att vissa saker under de sista sidorna kändes lite överdrivna, men allt som allt är det här ännu en bok av King som jag gillar. Nu tror jag minsann att jag ska försöka se filmen också. Är det någon som ramlar in hit som har sett den?