Arvtagaren av Camilla Sten

 

Originaltitel: Arvtagaren

Sidor: 418 (Inbunden)

"Eleanors mormor Vivianne mördas. Hon ser mördaren springa från brottsplatsen, men är kliniskt ansiktsblind och när polisen ber henne beskriva mördaren kan hon inte.

Vid bouppteckningen får Eleanor veta att hennes mormor lämnat efter sig en stor herrgård - en herrgård hon aldrig tidigare hört talas om. Tillsammans med sin sambo, sin moster och en advokat åker hon dit en helg för att bekanta sig med sitt arv. Men huset hennes mormor aldrig berättat om döljer flera hemligheter.

Ju mer Eleanor gräver i det förflutna, desto fler frågor väcks. Vem var Vivianne egentligen? Vem kan ha velat döda henne? Och varför ville hon hålla den märkliga herrgården hemlig?

Eleanor söker desperat efter sanningen, men det är någon som verkar vilja hindra henne från att finna den."

Det här, kära läsare, är en sträckläsningsbok. Det var tur att jag hade en ledig dag som följdes av en kort jobbdag när jag började på den. Jag ville bara läsa och läsa och läsa. 

Arvtagaren är underbart krypande obehaglig. Jag tycker det är en riktigt fascinerande idé att ha en huvudkaraktär som är ansiktsblind. Hennes rädsla för att träffa mördaren utan att kunna känna igen personen är så bra beskriven att den nästan smittar av sig till mig under tiden jag läser. Lägg sedan till en snöstorm som strandsätter karaktärerna i ett hus som verkar vila på mörka hemligheter och någon som smyger omkring i skuggorna. Där har vi ett recept på en bok som är omöjlig att lägga ner. 

Berättelsen utspelar sig både i dåtid och nutid. Camilla Sten har på ett väldigt smidigt och trovärdigt sätt lyckas väva samma de båda historierna. Det är dessutom gjort på ett sådant sätt att jag inte kunde ana vad svaret på alla frågor var för tidigt. Det klickade till för mig ungefär samtidigt som Eleanor började lägga ihop pusselbitarna. 

Den är riktigt bra och passar perfekt både i höstrusket och vintermörkret!